Ambivalens och motstånd i psykoterapi

May 04 2019

Ambivalens och motstånd förekommer inför och i all psykoterapi. De behöver bemötas. Ambivalens och motstånd utgör en av flera förklaringar till varför psykoterapi kräver tid.

Vi kan dra oss för att söka psykoterapi då vi har problem. Psykoterapi kostar oftast pengar och tar alltid tid. Vi är i behov av förståelse och kan vara rädda att möta oförståelse. Vi kan vilja att något förändras samtidigt som vi vill ha kvar det gamla vanliga. Vi är inte säkra på att det lönar sig att söka hjälp.

Ambivalens och motstånd kan handla om naturliga och fullt berättigade försvar baserade på klok försiktighet. Ambivalens och motstånd kan också utgöra något centralt i de psykiska problem vi söker hjälp för. Ambivalens och motstånd kan vara del i ett problematiskt förhållningssätt som gäller det mesta i livet. Obeslutsamhet, tvekan, motvillighet, tvehågsenhet, själv­motsägelser, kluvenhet och vankelmod kan vara del av vår livshållning.

Ambivalens handlar om att vara tveksam, obeslutsam, motvillig, tvehågsen, vankelmodig, självmotsägande och kluven. Vi kör så att säga i två spår samtidigt. I det ena spåret vill vi. I det andra funderar vi på att dra oss ur. Vi börjar med viss tveksamhet och vi kommer att minst en tid in i psykoterapi fortsätta vara tveksamma och kluvna. Ett naturligt skäl till ambivalens i psykoterapi är att vi människor är så utrustade att vi inte genomför förändringar av sådant som tidigare åtminstone hyggligt fungerat med mindre än att vi är ganska säkra på att det går och lönar sig.

Motstånd handlar om att vi värjer oss för något besvärligt eller hotfullt. Ambivalens och motstånd hänger nära ihop. De känslor som är med dem förbundna är rädsla och ilska. Vi är rädda att förändra oss, fast vi samtidigt vill att något skall förändras. Vi mår och fungerar psykiskt dåligt men vet samtidigt vad vi har. Vi är vana vid att må och fungera på ett visst sätt. Detta skänker en sorts trygghet som vi kan vara tveksamma att ge upp. Värre vill vi inte ha det, och det är ju ansträngande att anstränga sig – ambivalens och motstånd bygger minst delvis på bekvämlighet. Vi är mer eller mindre rädda för att behöva använda energi åt något som inte säkert bär frukt. Ilska handlar här om att värna något som vi vill skall bestå. Vi kan alltså ta våra problem i försvar, samtidigt som vi söker våra problems lösning.

Vi kan börja psykoterapi med många rädslor. Vad kommer andra att tänka och tycka? Får jag fortfarande vara med om de vet att jag har psykiska problem och går i terapi? Kommer jag att behöva stå ut med pikar och antydningar, och känna mig ännu mer arg, ledsen, rädd, förvirrad och skamsen? Hur stora kommer mina förluster att bli när vi tittar närmare på mig? Hur kommer mitt liv se ut efter psykoterapi? Vi kan ana att det finns saker som kommer ett väcka skam att konfronteras med, sådant som vi vid närmare eftertanke borde ha rättat till tidigare. Vi kan behöva återupptäcka att vi står i skuld. Skuld­reglering kan kosta både umgänge och pengar. Kommer min psykoterapeut att stå pall? Kommer min psykoterapeut ha svårt att hålla mig ansvarig? Inte stå ut med mitt lidande? Blir det bara intellektuellt prat? Måste jag lära mig en massa psykologiska ord? Får jag några svar på alla mina frågor, eller sitter terapeuten bara och hummar? Kommer jag att behöva ta hand om psykoterapeutens problem? Kommer jag att bli förstådd?

Det problematiska med att i psykoterapi vara rädd är vanligen inte rädslan i sig. Att tala om att vi är rädda är vanligtvis inget problem i psykoterapi, även om vi inte kan vara säkra på det utan att ha prövat. Problemet är istället att vi ofta försöker dölja vår rädsla. Att försöka dölja rädsla är problematiskt i psykoterapi. Än mer problematiskt blir det om vi på något sätt istället lever ut vår rädsla. Att leva ut vår rädsla, istället för att tala om den, brukar handla om att på olika sätt prata bort känslan och det innehåll som är med känslan förbundet, eller om att på andra försöka försätta sig i ett läge med övertag över vår terapeut. Att försöka få ett övertag ses genom att bryta överenskommelser. Vi håller oss inte till saken, vi kommer inte i tid till våra tider, vi uteblir från överenskomna tider och vi betalar inte i tid för vår terapi.

Vi behöver göra vår erfarenhet av en psykoterapeut för att veta att den står ut, och att det terapeuten står för går att använda, att det lönar sig att ta det till sig. Detta tar tid. Vi behöver tid att tillsammans med terapeuten undersöka vår tveksamhet inför psykoterapin. Vi behöver också praktisera det positiva vi förhoppningsvis erfar. Vi behöver sova på saken för att få ihop det nya med det tidigare. Vi behöver pröva återkomma med de nya tankar som väckts då några gamla problem har börjat finna sin lösning. Vartefter tiden i psykoterapi går kan vi – om den är bra för oss – bli mer och mer säkra på att vi valt rätt. Vi börjar känna tillit. Då minskar vår ambivalens och vårt motstånd till psykoterapeuten och psykoterapin.

Ambivalens och motstånd ställer till problem i psykoterapi om de tillåts bestå. Förblir de ouppklarade kommer de att fortleva som en tveksamhet till om vi överhuvudtaget skall mötas och/eller om vi skall lösa de problem vi sökte hjälp för. Psykoterapin blir då inte helhjärtad. Ambivalens och motstånd ställer till än värre problem om de tillåts levas ut. Då påverkas psykoterapeut­relationen direkt negativt, eftersom acceptansen av rädslo-utlevandet bekräftar den rädsla och/eller tveksamhet vi hyser.

Ibland kallas de uttryck som patientens ambivalens och motstånd får felaktigt för terapistörande beteende. Patientens ambivalens och motstånd finns i varje psykoterapi och behöver i varje psykoterapi hanteras som del av behandlingen. Där terapeuten stör behandlingen där kan vi tala om terapistörande beteende. Psykoterapeuter kan i sin yrkesgärning också vara ambivalenta och hysa motstånd.

Ibland sammanfaller mer eller mindre medvetet och samtidig outtalat terapeutens motstånd och ambivalens inom ett eller flera områden med patientens. Då har vi att göra med en av motståndets tysta överens­kommelser, vilket vi också i sammanhanget psykoterapi kallar en bastion. Detta med bastioner är inte så konstigt så svårt som psykoterapi är, men framgångsrik behandling kommer att förhindras till det ämnet/ämnena blivit talbara, ansvar taget, skuld reglerad och det tidigare tyst accepterade beteendet varaktigt förändrat. Att psykoterapeuter vidgår misstag, reglerar skuld och varaktigt korrigerar sitt beteende i linje med det de vidgått är terapeutiskt.

En god relation mellan patient och psykoterapeut är något av det som är gemensamt för bra psykoterapi. Att det finns utrymme att tala om det vi är tveksamma och rädda för, att det också utan vidräkning går att misstro vår psykoterapeut och själva behandlingen, det är del i en terapeutisk relation.

Läs mer här: Konfrontation i psykoterapi