Ångest är en signal

Jan 01 2022

Ångest är en signal som informerar om att det finns problem att lösa. Ibland är problemet att signal­systemet behöver justeras.

Ångest är liksom rädsla och oro alltid en signal på en eller flera olösta konflikter. Olösta konflikter är det samma som olösta problem. Begreppet konflikt kan göra det lättare att förstå problem.

Begreppet kognitiv dissonans handlar om samma sak som det som här avhandlas, men i de sammanhang där det används talar man hellre om obehag än om ångest .

Liksom övriga känslomässiga signaler engagerar ångest vår kropp. Ångest, oro och rädsla känns i kroppen och upplevs i själen. Det kan kännas sjukt att ha ångest, men det är inte alltid att hög ångestnivå beror på sjukdom.

Sjukdom är i sig uttryck för ett eller flera olösta problem. Vid sjukdom befinner sig något inom organismen i konflikt med något annat inom organismen. Oftast talar vi om sjukdom då något inom organismen ihållande står i konflikt med organismens funktion och centrala mål.

Då man konstaterar att hög ångest­nivå är uttryck för sjukdom menar man att själva signal­systemet för olösta problem i människan är i olag. Man bedömer att signalsystemet för olöst konflikt vid handikappande hög ångestnivå är i konflikt med sitt uppdrag. Rädslo­systemet försöker då skydda människan på ett sätt som inte står i samklang med vad som verkligen finns att vara rädd för, eller med hur rädd det är rimligt att vara för det som väcker rädsla, så att människan på ett obefogat sätt begränsas.

När en stor del av en människas energi går åt till att försöka skydda sig mot och att undvika sådant som obefogat väcker rädsla, eller mot sådant som väcker obefogat stark rädsla, kan vi tala om en ångest­sjukdom eller om ett ångest­syndrom.

Innan vi talar om ångest­sjukdom behöver vi nogsamt betänka om den oro och de rädslor vi och andra människor upplever verkligen är obefogade och/eller om de rädslor människor upplever verkligen är obefogat starka. Har vi kunnat sätta oss i vår medmänniskas perspektiv?

Ofta kan vi tala om rädsla där vi idag väljer att säga ångest. Vi kan tänka att den rädsla vi och andra känner saknar grund, att den inte är befogad, eller att den är överdriven, och att det därmed måste handla om ångest. Men tittar vi närmare på det vi först kallat ångest ser vi ofta att det visst finns något att vara rädd för, och att det visst är befogat att vara rädd för det vi och andra är rädda för.

Då rädsla och/eller oro för en eller flera saker är överdriven eller helt obefogad står vi inte i samklang med vad som verkligen finns att vara rädd för, eller hur rädd det är rimligt att vara för det vi är rädda för. Då är vi inte helt i kontakt med vår verklighet. Då kan vi använda ordet ångest. Att det förhåller sig på detta sätt med ångest och verkligheten kan bekräftas i att det är mycket vanligt att de som ha panikångest också upplever overklighets­känsla.

Då ångest­problem utretts och ångest­sjukdom fastställts kan man med psykoterapi och/eller med läkemedel hjälpa patienten att bättre reglera sin rädslonivå. Vetenskap visar att psykoterapi oftast bör vara förstahandsval vid behandling av ångest­sjukdom.

Upp till 90% av alla människor som lider av ångestsjukdom är samtidigt deprimerade. Ångest kan vara del i en depression, men man kan också lida av både depressions­sjukdom och ångestsjukdom samtidigt. Då är det viktigt att få hjälp för båda tillstånden.

Det är inte alltid patienter med hög ångestnivå får frågorna: “Vad har vi ångest till?” eller “Vad är det som är bra med ångest?” Sjukvårdens professionella brukar ställa känslan rädsla mot ångest, och missar återkommande att också ångest är en signal.

Där man oftare är benägen att använda begreppet ångest istället för det mer intuitiva ordet rädsla, och där man huvudsakligen ser ångest som signal på sjukdom, där blir individerna mindre självständiga och där söker man mer sjukvård för rädsla, oro och ångest.

Läs mer här: Vart tog rädslan vägen?

Referenser

1.
Festinger L. A theory of cognitive dissonance. Stanford, California: Stanford U.P.; 1957.