Brist och försvar

Hur något bör vara avgörs av vad vi bedömer som normalt. Varje människa har en egen uppfattning om vad som är normalt. Det finns i varje mellan­mänskligt sammanhang också oftast en gemensam, om än tyst överenskommen, uppfattning om hur allt bör vara för att få kallas normalt. Det som vi menar vara onormalt kan också inrymmas under rubriken brist – det vill säga en avsaknad av normalitet.

Där en brist är uppmärksammad, accepterad och där man respekterar att bristen föreligger där vittnar förhållnings­sättet om att bristen utgör en löst konflikt. I de fall där en brist inte är förstådd och/eller inte erkänd där handlar förhållningssättet till bristen om en olöst konflikt.

I den klassiska (tidiga) psykoanalysen har man huvudsakligen fokuserat på området försvar. Man har menat att ett psyke med tillgång till mogna försvars­mekanismer varit förutsättning för att kunna dra nytta av psykoanalys. I linje med detta har människor med omogna psykiska försvar inte bedömts lämpade för klassisk psykoanalys. Där huvudsakligen omogna psykiska försvar uttrycks där brister samtidigt uttrycken för mogna psykiska försvar.

Psykodynamisk terapi har i grunden samma teori­bildning som psykoanalysen. En tid var psyko­dynamikerna bättre rustade än psyko­analytikerna att möta patienter med omogna försvar och med andra brister.

Utifrån iakttagelsen att många patienter faktiskt är bristfälligt strukturerade med omogna försvar kom man under 1950-talet att anpassa den klassiska psykoanalytiska tekniken så att även patienter med dessa svårigheter skulle kunna få sin hjälp. Det centrala ordet i detta sammanhang är parameter .

Det går nuförtiden inte att påvisa någon meningsfull skillnad mellan hur patient­arbetet bedrivs i psykodynamisk terapi respektive i psykoanalys.

Ett psykets område som tydligt innehåller både brist och försvar är så kallad strukturell dissociation. Här försvarar sig en del av psyket mot skrämmande återupplevanden av trauma, medan en annan del av psyket strävar mot att integrera det traumatiska. Den brist som iakttas här är bristen på integration .

Fenomenet intellektualisering handlar om att tala eller skriva där något bara ytligt sett är välformulerat och klokt. Intellektualisering kan både kan vara uttryck för en försvars­aktivitet och/eller för en brist. Den som intellektualiserar kanske faktiskt inte kan bättre än så. Ibland kan dock människor bättre än de vill påskina.

Psykiska brist­tillstånd som kan behandlas med psykoterapi så att de går över är sådana där tillförsel av ny kunskap och ömsesidigt arbete med konflikt­lösning i tillräckligt frekvent kontakt under tillräckligt lång tid räcker för att göra skillnad. Den centrala komponenten i allt arbete med patienters brister är färdighetsträning. Människor behöver öva på det de inte kan för att lära sig. Ofta är det mest påtagliga i människors olösta konflikter det att de inte lärt sig hur de skall göra.

Psykiska brist­tillstånd som inte kan behandlas bort med psykoterapi kan exempelvis utgöras av autismspektrum­störningar, intellektuella handikapp, läs- och skriv­svårigheter och sådan uppmärksamhets­problematik som inte kan förklaras av olösta psykiska konflikter. Här får man istället för att hjälpa individen att anpassa sig till omgivningen, hjälpa till så att individen förstår hur omgivningen behöver vara beskaffad för att hen inte onödigtvis skall komma till korta, samt att i många fall anpassa omgivningen till individen begränsningar.

Även människor med icke botbara brist­tillstånd kan ha behandlingsbara psykologiska brister såsom omogna försvar. Och de har definitivt nytta av färdighetsträning i allt de inte kan.

Läs mer här: Kan man så vill man

Referenser