I psykiatri och psykoterapi kan man i detta land än i dag höra dess yrkesutövare yttra att det patienten säger egentligen handlar om något annat än det den faktiskt säger.
Att säga och/eller att tänka att det någon uttrycker egentligen handlar om något annat än det den faktiskt förmedlar är ett försök att ta en genväg i en annans själsliv. Det går inte. Det blir en senväg.
Vi kan bara uttala oss om sådant som en medmänniska faktiskt kommunicerar – verbalt och/eller ickeverbalt.
Den som gjort till sitt yrke att förstå andras psykiska problem kan ana eller iaktta att den hjälpsökande undviker något, men det går inte att veta vad det är som undviks. Man kan också ta miste så att en oförmåga hos patienten uppfattas som ett undvikande av något känsligt. Såväl psykoterapeuter som patienter kan hysa en önskan och fantasi om att man skall skall kunna det, men människor kan inte läsa andras tankar.
Att säga eller att förhålla sig som om någon egentligen säger något annat med det den faktiskt säger och med sitt kroppsspråk förmedlar är att förneka det den faktiskt säger och med sitt kroppsspråk och sina handlingar förmedlar.
Vi kan bli mer uppmärksamma på vad människor faktiskt säger och genom sitt kroppsspråk och sina handlingar förmedlar. Genom att bemöta det – utifrån vår förståelse om mänskliga problem – möter vi vår medmänniska. Det kan göra skillnad.
Hellre än egentligen säger vi både och. Då fångar vi människors benägenhet att förhålla sig kluvna. Då hjälper vi människor att uppmärksamma sina olösta konflikter.
Läs mer här: Ansvarstagande i samtalsbehandling
Egentligen en senväg
Nov 27 2019
Ordet egentligen är oftast uttryck för bristande förståelse för patientens kluvenhet, och utgör därmed en senväg i samtalsbehandling.