Eget ställnings­tagande stärker autonomi

När man arbetar med samtals­behandling i psykiatri och i psykoterapi är man ofta duktig på att bekräfta patienters lidande och svårigheter. Man har oftast lätt att säga exempelvis: “Jag förstår att Du blev väldigt ledsen då det där hände”. Man tröstar den ledsne och man lugnar den rädde.

Det man återkommande glömmer i anslutning till det lidande man bekräftar och den oro man lugnar, är att också stärka sin patients autonomi. Man glömmer ofta att exempelvis säga: “Tycker Du att det är rimligt att Du reagerade med sådan ledsenhet när det hände?”, “tror Du att också andra skulle reagera som nu Du gör?” eller “Tycker Du att det är rätt att göra så?”

Många gånger låter man i samtals­behandling också patienter undkomma med ord som “kanske” och “nog” och ber inte om ett autonomi­stärkande förtydligande genom att upprepa det vaga som en fråga: “Nog?”, “Kanske?”

Eget ställnings­tagande handlar om att välja. Att välja kräver alltid mod. Vi kan inte välja avstå välja men vi kan välja med mer eller mindre mod. Vårt mod ökar med träning och därmed följande kompetens. Ju modigare vi blir desto större är chansen att vi kan och vågar vara självständiga.

Med uppmuntran till eget ställningstagande inom ramen för en trygg relation kan patienter hjälpas till ökat mod. Genom att i samtals­behandling uppmana patienter till eget ställningstagande uppmuntrar man deras väg mot autonomi, mot självständighet och mot ansvars­tagande.

Att vara självständiga gör oss människor mer kompetenta att vara i relation, om det är det vi vill vara. Då patienter i samtals­behandling hjälps att att bli mer kompetenta att vara i relation kommer de att också mer aktivt kunna välja vara i, eller att välja avstå vara i relation.

Läs mer här: Psyko­terapi för besluts­fattare