Hålla sig till sanningen

Att hålla sig till sanningen erbjuder oss själva och våra medmänniskor möjligheten att dela samma verklighet. När vi är uppriktiga ger vi våra medmänniskor chansen att ta ställning till hur det faktiskt är. När vi brister i uppriktighet och ljuger, eller säger en sak och gör en annan, då bryter vi det tyst överenskomna kontrakt som våra gemensamma ord står för.

Att hålla sig till sanningen är inte lätt för den som är otränad. Om man länge varit mindre sanningsenlig kräver det också en rejäl ansträngning att vända riktning. Då är man både otränad i att tala sanning och oftast relativt obekant med hur det går till att backa ur tidigare osanningar.

Att hålla sig till sanningen, då man gjort det till en vana att hålla sig till sanningen är inte svårare eller mer energikrävande än dess motsats.

Vi står i skuld då vi inte hållit oss till sanningen. Om vi förklarar att vi tidigare ljugit finns det därför en uppenbar risk att vi inte längre får vara med, eller att vi får en sämre position än vi tidigare hade. Uppriktighet efter år av halvsanningar och lögner kostar, och man behöver ta ställning till om sanningen är värd risken.

Vi måste i detta sammanhang samtidigt ta ställning till om vi tycker att det är okej att ta avstånd från en människa som upptäckt att den tidigare gjort fel, en som farit med osanning, och som nu vill göra rätt. Tycker vi att människor skall få chansen att ställa till rätta det de tidigare gjort fel? Vill vi umgås med människor som inte kan acceptera att man kan göra fel och vilja ställa till rätta?

Att tala sanning, och särskilt det att backa ur tidigare osanningar, det handlar om riktigt avancerade färdigheter. En del människor vet intuitivt hur man gör när man backar ur tidigare lögner. Ett litet antal människor har tänkt igenom detta ämne så mycket att de också med ord kan beskriva hur man faktiskt behöver göra om man med lögner trasslat till det för sig.

Då vi är uppriktiga – då vi håller oss till sanningen – hamnar vi lätt i konflikt med andra mellan­mänskliga värden. Att vara uppriktig samtidigt som man är varsam, och heller inte låter andra trampa på sig, handlar om en avancerad balansgång. Att vara sanningsenlig utan att vara kränkande utgör en avancerad färdighet, en konst. Att hålla sig till sanningen kostar för den som vant sig dock inte mer energi än att brista i uppriktighet och att försöka dölja sin brist på uppriktighet.

Många människor använder tanken på respekt för sin motpart som skäl till att inte hålla sig till sanningen, och till att fortsätta med sina nödlögner. De har inte funderat om det skulle vara möjligt att göra annorlunda. De har inte reflekterat över om det skulle kunna vara så att de faktiskt saknar de färdigheter som krävs för att backa ur sin bristande uppriktighet. De har inte betänkt det faktum att de kanske har blandat ihop det som är deras egna problem, med vad det innebär att hålla sig till sanningen. De tror att ärlighet är att exempelvis säga att man tycker att något som någon annan har är fult, fast det vid närmare granskning handlar om ens eget problem om man tycker att något är fult, och alls inte om ärlighet. De rationaliserar också sitt bristande intresse för sanning med att många andra heller inte är intresserade av sanning.

Människor tar lätt till nödlögner då de blir överrumplade eller då de tror att de måste redovisa skälen till att de säger nej till något. Det är också vanligt med nödlögner då man tror att man måste ange skälet till att man ändrar något som man tidigare gått med på. Men vi människor kan inte ge omedelbara svar på frågor vi inte lätt hittar något svar på. Vi behöver heller inte lämna några detaljerade redogörelser för varför vi säger nej till något, eller varför vi ändrar oss i något vi tidigare gått med på.

Meningar som komma till pass för den som vill tillägna sig konsten att istället tala sanning är: “Jag måste tänka på saken. Jag återkommer.” “Tack, men det passar inte.” eller om det är sant “Tack, men tyvärr, det passar inte.” och “Förlåt att jag ställer till besvär, men vid närmare eftertanke har jag upptäckt att det inte passar.”

Ärlighet varar längst är ett välkänt ordspråk, som under den senare delen av 1900-talets Sverige tycktes få allt mindre giltighet. Det är som om ärlighet i takt med vårt ökade välstånd blev omodernt, eller att vi med vårt ökande välstånd kunde kosta på oss att brista i ärlighet på ett sätt som tidigare möjligen bara vissa besuttna kunnat tillåta sig.

Det kan vara svårt att ensam byta riktning. Att en viktig person i ens närhet är intresserad av uppriktighet underlättar att själv vara uppriktig. Har man ingen sådan kan man söka en sannings­intresserad psykoterapeut eller annan yrkesperson kunnig inom dessa frågor.

Det är dock tyvärr inte så att alla professionella inom samtalsbehandling har tänkt igenom värdet av uppriktighet. Också de, kan liksom många andra medmänniskor, hålla sig med normen att lite lögner och halvsanningar det är närmast mänskligt. De som arbetar med psykoterapi och annan samtalsbehandling brukar relativt snabbt klargöra sin egen syn på värdet av uppriktighet. Många psykoterapeuter hörs tidigt tipsa sina patienter om hur man klarar sig ur kniviga situationer med stöd av vita lögner. Men människor som instruerar i hur man bäst skall använda vita lögner deklarerar samtidigt att de inte ser något problem med vita lögner. Det kan uppfattas välbekant och därmed tryggt att möta dessa yrkespersoner, men kommer de att vara till hjälp? Är de värda tiden och pengarna?

Det finns också psykoterapeuter som stödjer sina patienter i den för den otränade svåra konsten att tala sanning. Starten på en sådan kontakt kan vara ganska obekväm och ytligt sett te sig otrygg. Dessa psykoterapeuter utmärker sig genom att innan start av behandling vara särskilt tydliga med psykoterapins kontrakt, de villkor som gäller, dess ramar. Och i det kontrakt man gör upp med dessa seriösa yrkespersoner ingår vikten av uppriktighet.

Det finns situationer då vi oundgängligen måste ljuga, men vi behöver överväga om detta faktum ursäktar att vi slentrianmässigt i vår vardag brister i uppriktighet, far med osanningar och säger en sak fast vi gör en annan.

Konsten att tala sanning kräver att vi är beredda att inkassera våra förluster, att vi ber om ursäkt för det vi gjort fel, och ser till att fortsättningsvis göra rätt. Är vi ovana vid att hålla oss till sanningen kommer vi att med vår självrannsakan till stöd behöva backa flera gånger på det vi gjort och sagt för att det med tiden skall bli alldeles rätt.

Då vi ändrar oss i våra förhållningssätt gentemot medmänniskor, om vi ändrar oss från att ljuga till att tala sanning, kommer vi lätt stötta på hinder. De vi känner är ovana vid vår nya vänskap med sanningen. De kanske också har ljugit en hel del själva. En del människor kommer då att ifrågasätta att vi tidigare gjorde som vi gjorde, istället för att uttrycka sin uppskattning för att vi nu söker ställa till rätta. Vi kommer att stöta på nya problem att lösa.

Träning ger färdighet också i att vara sanningsenlig.

Läs mer här: Färdighets­träning i psykoanalys