Man mår psykiskt dåligt då man inte reglerar skuld. Detta såvida man inte är samvetslös. Många människor har svårt att reglera skuld. De mår dåligt för att de står i skuld och/eller för att andra står i skuld till dem.
Att rätta till en felaktig fördelning
Att reglera skuld innebär att man ändrar på fördelningen av något som man upptäckt blivit felaktigt fördelat. Felaktig fördelning mellan människor kan handla om pengar och om andra materiella ting som tavlor, mark, hus, redskap, rätten att disponera något, med mera. Någon har fått mer, och någon har fått mindre, och det blev inte rätt vem som skulle ha vad.
Felaktig fördelning kan också handla om ansvar. Det vill säga att någon eller några fått stå som ansvarig/a för något som den/de rimligen inte kunde ha ansvaret för. Den felaktiga fördelningen handlar vid ansvarsfrågor oftast också om att någon eller några brustit i ansvarstagande, men i vissa fall behöver man konstatera att ingen av parterna hade ansvar för det som den ena parten fått skulden för. Reglering innebär då att den som felaktigt fått skulden befrias från densamma.
Att reglera skuld kan vara svårt
Då vi ser att vi står i skuld gentemot en eller flera medmänniskor brukar det vara bäst att så snart möjligt ställa den till rätta, men det är inte alltid självklart hur man skall gå till väga. Då vi ser att någon annan eller några andra står i skuld till oss brukar det också vara bäst att få det som det handlar om rätt fördelat. Men också här kan vi ha svårt att veta hur vi skall göra.
Att det inte alltid är lätt att reglera skuld handlar om att det kan föreligga en konflikt om huruvida någon har en skuld eller inte. Många gånger vill den som fått mer inte avstå från det den fått. Många gånger vill den som inte tagit sitt ansvar inte ta sitt ansvar.
Interpersonell skuldreglering i praktiken
Här följer några tankar om hur man kan reglera skuld mellan sig själv och andra människor – alltså interpersonell skuld. Vi kan också ha anledning att reglera en inre personlig skuld.
Interpersonell skuld regleras på det svenska språket med meningar som “Jag är ledsen för att..”, “Jag borde inte ha..”, Jag ber om ursäkt för att..” och “Jag ber om förlåtelse för att..”.
Vi behöver akta oss för att använda orden om och nog i dessa meningar. Vi säger alltså inte “Jag är ledsen om jag..”, “Jag borde nog inte ha..” Jag ber om ursäkt om jag.. eller “Jag ber om förlåtelse om jag..”. Om:et och nog:et här visar att vi inte tagit ställning i skuldfrågan, och det vi säger kommer alltså bara att ge sken av att handla om mellanmänsklig skuldreglering. Om:et och nog:et blir i detta sammanhang något som skapar irritation eller förvirring.
Skuldreglerande meningar behöver kompletteras med att vi i handling också visar att vi menar allvar. Detta är naturligtvis obligatoriskt då skuldfrågan handlar om något materiellt som blivit felaktigt fördelat. Då behöver det som hör till den som felaktigt fått för lite, eller som inte fick, få det som den rättmätigt tillhör. Då det gäller tidigare felaktig ansvarsfördelning brukar det också behöva förtydligande handlingar som understryker att vi menar det vi sagt.
Vi kan naturligt nog trilla dit ytterligare några gånger innan vi fått det helt rätt, men vi behöver tydligt för den andre visa vår vilja till förändring. Handlar det vi ursäktar oss för om pengar eller något annat materiellt så måste vi ställa det till rätta.
Vi måste med vårt ändrade beteende styrka den förlåtelse vi ber om. Annars kommer ord och handling inte att stämma överens, och då har vi inte reglerat vår interpersonella skuld.
Skuldregleringsproblem
Då vi försöker reglera vår skuld gentemot andra kan vi stöta på problem.
Man kan säga “Varför tar du upp det nu, varför sade du inget då?” Denna fråga söker påvisa att det någonsin skulle kunna vara sent att ta upp olösta problem. Det är det nästan aldrig. Frågan kan lugnt bemötas med “Det är nu jag kommit fram till att jag gjort fel” eller “Det är nu jag insett att jag måste ta upp det här”. Det kan varsamt kompletteras med “Vi kan ju lika gärna tala om det nu som vi kunde gjort det då, eller hur?”
Då vi är nybörjare på skuldreglering, vilket vi kan vara även långt in i vuxenlivet, kan det bli så att vi gång på gång först vid närmare eftertanke upptäcker att vi gjort fel. Vi kan då mötas av “Du kommer hela tiden efteråt och säger att du gjort fel”. Vi svarar: “Ja men det är bättre så än att jag inte skulle göra det alls, eller hur?”.
“Varför skulle jag ursäkta dig nu då du ändå aldrig ändrar dig?” kan man också säga oss då vi ber om ursäkt för något. Vi behöver här ta ställning till om personen i fråga har anledning att fråga som den gör. Om inte så får vi kort svara “Det där känner jag inte igen” och lugnt invänta den andres svar. Kommer vi istället fram till att man kan ha anledning att vara skeptisk till våra ord om förändring, behöver vi möta med att tydligt i handling visa att vi menar vad vi säger då vi ber om ursäkt. Är det så att vi under lång tid ställt till problem för en annan så kan vi också under lång tid behöva visa att vi gör annorlunda, innan vi med ord kan få höra att vi är ursäktade.
Ytterligare problem som kan uppkomma vid försök till skuldreglering är att den vi vill reglera skuld mot inte under några omständigheter är beredd att ge oss sin förlåtelse. Då behöver vi ta upp det nu överordnade problemet, och efterhöra om medmänniskan i fråga kan vara beredd att tänka sig ändra sin uppfattning. Om inte så behöver vi ta ställning till om vi vill ingå i relationer där man inte kan få göra något fel.
I relationer där man under lång tid inte har reglerat skuld och rett ut ansvarsfrågor kan det till en början vara riktigt besvärligt att skapa en ny ordning. Detta då man med sitt ändrade beteende utmanar både sin egen och en annans/andras invanda tillvaro.
Läs mer här: Förvirring och skam