Korttids­psykoterapi: risk för samman­blandning

Oct 20 2019

Det finns en risk för sammanblandning mellan terapeut och patient i sådan korttidspsykoterapi som tänker sig att terapeuten skall vara mer aktiv än i annan effektiv psykoterapi.

Ofta gör man i dessa dagar ett nummer av att i psykodynamisk korttids­psykoterapi är terapeuten mer aktiv än i annan psykodynamisk psykoterapi (PDT). Detta tänk kring korttids­psykoterapi ställs troligen mot att man tidigare i PDT och i psykoanalys emellanåt låtit behandlingen ta väl lång tid, och att psykoterapeuten där återkommande suttit väl tillbakalutad.

Konceptet korttids­psykoterapi med en mer aktiv terapeut kan vara ett sätt att försöka sälja in PDT till mot behandlingen tveksamma köpare.

Hur man tänker sig att den aktive psykoterapeuten i korttids­psykoterapi skiljer sig från en mindre aktiv i längre terapier behöver klargöras. Troligen avser man att psykoterapeuten både säger och gör mer än annars. Psykoterapeuten är nog mer verbalt aktiv och kanske förses patienten med olika skattningsformulär att fylla i. Kanske skriver psykoterapeuten brev till eller ringer upp sin patient. Ytligt sett kan det låta bra.

Ett problem här är att den psykoterapeut som är alltför aktiv på ovanstående sätt kommer att riskera blanda ihop sig med sin patient. Patienter med tydliga gränser och förmåga att värna dessa klarar att hantera det. Men terapi­sökande är ofta terapi­sökande just för att de inte har så tydliga gränser, och för att de inte är så skickliga i att värna sina egna och i att respektera andras gränser. Psykoterapisökande är ofta sammanblandade människor.

Sammanblandning människor emellan sker inom områdena ansvar och skuld. När en psykoterapeut lyckas sammanblanda sig med med sina patient har han eller hon gjort sina egna problem till sin patients problem. Där läggs också grunden till en tyst överenskommelse utifrån motstånd.

Problemet med psykoterapeuter som är alltför aktiva inom områden där man ställer till problem genom att vara för aktiv gäller alla psykoterapi­former – kognitiv beteendeterapi (KBT) inkluderad.

Det är som förstås av ovanstående inte behandlingstidens längd i sig som ökar risken för samman­blandning mellan psykoterapeut och patient. Det är idén om att psykoterapeuten skall anpassa sin aktivitetsgrad utifrån hur mycket tid han eller hon har på sig för behandlingen som ökar risken för samman­blandning. Psykoterapeuter behöver vara lagom aktiva i såväl korta som långa behandlingar för att medverka till bästa möjliga terapiutfall.

Psykoterapeutens tystnad under aktivt lyssnande behövs för att lämna utrymme för patientens formulering av de problem han eller hon söker för. Är psykoterapeuten alltför aktiv med att uttala sina egna tankar om vad som är patientens problem och om hur de skall lösas, samtidigt som patienten inte lyckas värja sig men ändå väljer att fortsätta sin behandling, då äger samman­blandning de två emellan rum. Psykoterapeuten riskerar med sin nu såväl i KBT som i psykodynamisk korttids­psykoterapi ofta hyllade verbala aktivitet att lägga hinder för patientens egen aktivitet. Risken med psykoterapeutens aktivitet är därmed att problem patienten har aldrig når gemensamt fokus och lösning.

I psykoanalysen talade man tidigare om behovet av genomarbetning. Man menade att för att patienten verkligen skulle lösa sina problem så behövde hen tid på sig för att återkomma till dem från olika vinklar. Människors behov av genomarbetning av problem tycks inte ha diskuterats i ljuset av fenomenet korttids­psykoterapi.

Patienter behöver tid på sig för att kunna formulera sina problem, och psykoterapeuter behöver tid på sig för att förstå vilka problem deras patienter har. Psykoterapeuters patienter behöver tid på sig för att lösa sina problem. Det hör till en av människans begränsningar att hennes problem inte kan lösas snabbare än de kan lösas. Psykoterapier behöver vara lagom långa.

Psykoterapier behöver även ha en lagom behandlings­intensitet. Psykoterapiers behandlings­intensitet behöver anpassas till den enskilde patientens behov och förmåga. Vi behöver ställa oss frågan om det är tillräckligt att mötas en gång i veckan. Vi behöver ställa oss frågan om vi skall träffas glesare än en gång i veckan. Om vi skall träffas oftare än en gång i veckan behöver vi dessutom fundera om det bästa är att sprida ut dagarna med psykoterapi­timme så mycket som möjligt över veckan, eller om vi skall mötas två eller flera dagar i sträck.

Dr Claes Davidson är den svensk som skrivit mest utförligt om optimal behandlings­intensitet i psykoterapi, och om dosering av psykoterapi . Han är även den som tydligast utvecklat temat sammanblandning mellan människor .

Läs mer här: Optimal psykoterapi­dosering

Referenser

1.
Davidson C. Psykoanalytisk terapi - tredje upplagan - I huvet på en shrink. Hovås: Bokförlaget Altum; 2019.
1.
Davidson C. Handbok i psykiskt självförsvar. 2nd ed. Hovås: Boförlaget Altum; 2015.
1.
Davidson C. Psykoterapi i praktiken : hur gör man egentligen? Hovås: Bokförlaget Altum; 2015.
1.
Davidson C. Psykologi & psykoterapi i termer av gränser. Hovås: Bokförlaget Altum; 2015.