Kung Oidipus anknytning

Barnet Oidipus fostrades inte av sina biologiska föräldrar. Han skiljdes från dem redan som nyfödd. Kung Oidipus kom att som vuxen dräpa sin biologiske fader och att äkta sin biologiska moder – ovetandes om den genetiska relation han med de två hade. Kung Oidipus saknade i stunden vetskap om att han mördade sin biologiske fader och att han gifte sig med sin biologiske moder. Han var omedveten om dessa fakta.

Det avstånd som mycket tidigt uppstår mellan den lille Oidipus och hans biologiska föräldrar har merparten av psykoanalysens teori­bildning hitintills tänkt sig som ett avstånd som universellt föreligger mellan människo­barn och deras vårdnads­havare. Man har tänkt sig att dramat Kung Oidipus – Oidipus rex – handlar om en tävlan om kärlek – om konkurrens med vårdnads­havaren av samma kön och om barnets önskan att äkta vårdnads­havaren av motsatt kön.

Sigmund Freud, som dog år 1939, var fader till den psykoanalys som världsomspännande fortfarande mer än 12.000 yrkespersoner under överinseende av hans skapelse International Psychoanalytical Association (IPA) oftast praktiserar.

Från att han först hade gått ut med att hans analysander led av traumatiserande erfarenheter, och att han i anslutning till detta blivit bemött med såväl tystnad som med öppen kritik, svängde Sigmund Freud år 1897 om till att istället deklarera att hans patienter plågades av omedvetna bortträngda olösta intrapsykiska konflikter.

Övergången från Sigmund Freuds första till hans andra förhållningssätt till själslidandets bakgrund skedde via det grekiska dramat Kung Oidipus .

Det låter mindre troligt att barnet Oidipus, som nyligen förlösts och därefter skiljts från sina biologiska föräldrar, skulle ha hunnit bli medvetet om vilka de var, och att han sedan skulle ha trängt bort denna vetskap, samt utifrån det bortträngda skulle ha agerat så som han kom att göra. Det grekiska dramat Kung Oidipus handlar om något annat än det Sigmund Freud och merparten av hans efterföljare hitintills tolkat det till. Dramat handlar om kärlek men inte på det sättet som Sigmund Freud och psykoanalysen enligt IPA hitintills tänkt.

Kung Oidipus handlar om barns behov av goda anknytnings och omvårdnadsrelationer, om hämnd, om öde och olycka. Där återfinns ingen barnets önskan om att bli kvitt en konkurrent. Där ser vi dock en faders önskan att slippa dö för sin sons hand, och en moders önskan om att slippa äkta sin son, och att de två biologiska föräldrarna åberopar varsitt skäl för att döda sin son. Det urgamla grekiska dramat konfronterar oss med skillnaden mellan den vårdande föräldrarollen respektive den genetiska föräldrarollen.

Sigmund Freud har, trots omfattande motsägelser vid användandet dramat om Kung Oidipus som en metafor för det han uppgav att det kunde spegla, under många år framgångsrikt sålt in konceptet till västvärlden. Där har man möjligen hitintills oftast svalt sin eventuella förvirring, kanske som handlings­förlamad av tanken på att allt vi gör och tänker inte är medvetet.

Var Sigmund Freuds tolkning av dramat Kung Oidipus den kompromiss han såg sig nödd att välja för att säkra sin egen och sin psykoanalys överlevnad i en tid då man inte förstod bättre än så? Eller var han varse att Kung Oidipus innehåller ett centralt budskap för psykoanalysen, om barns behov av säker anknytning, men saknade ord för det samma? Är det i själva verket så att IPAs upphovsman, inte helt omedvetet, lät väva in en gåta för framtiden att lösa i sin teoris paradigmatiska omsvängning kring genesen till själslidande?

Många av de burgna människor som Sigmund Freud mötte i psykoanalys hade sannolikt haft en amma, en barnflicka eller ett äldre syskon som sin tidigaste anknytnings­person, om de alls haft en och samma person att under en längre tid knyta an till. Avståndet mellan små barn och de biologiska föräldrarna var i de kretsarna på den tiden ofta stort. Särskilt stort var på den tiden oftast avståndet mellan små barn och deras fäder.

Hur hade Sigmund Freud formulerat sig kring det som så länge kommit att kallas oidipala konflikter om hans samhälle redan då förstått barns behov av trygg anknytning till människor som kan ge god omvårdnad då de är i nöd? Hur hade han formulerat sig om han förstått att brister i anknytning är det mest traumatiska vid traumatisering?

I psykoanalys möts vi i dyad, oftast med tät samtalsfrekvens och under lång tid. Vi förväntar oss att vi i psykoanalys skall kunna tala om andra, om att kunna vara i triad. I en psykoanalys med såväl värme som med lämpliga gränser, finns det förutsättning att också under tillräcklig tid med tillräcklig intensitet etablera erfarenhet av en tillräckligt god anknytnings-omvårdnadsrelation.

Framgångsrik psykoanalys utövar sin effekt genom att erbjuda ett mer konstruktivt relaterande än det patienten tidigare upplevt, och genom att den lär ut färdigheter som patienten inte tidigare ägde.

Läs mer här: Analys av psykoanalys

Referens