Moral och fostran

Lika lite som vi människor kan välja att avstå att välja kan vi välja att avstå moral och fostran. Vi kan bara göra våra val, handla moraliskt och fostra mer eller mindre medvetet och mer eller mindre modigt.

Moral och fostran utgör bas för människans samhälls­byggen och befolkningens psykiska hälsa.

Uppfostran och fostran

Fostran och uppfostran står för samma sak, men begreppet uppfostran har en mer negativ klang än begreppet fostran. Att det kommit att bli så handlar om att man i den tid då ordet uppfostran var mer allmänt accepterat ofta bestraffade som del i det man benämnde uppfostran.

Idag vet vi att människor bättre lär sig genom belöning än bestraffning. Vi vet också att vår psykologi fungerar så att positiva mål är lättare att uppnå än negativa: en alkoholist har som exempel svårare att sluta dricka alkohol, men lättare att börja leva ett nyktert liv. Vi säger idag hellre fostra än att uppfostra.

Moral handlar om

Moral handlar om vad vi gör och om vad vi inte gör. Vad vi gör och inte gör visar sig i vårt beteende. Vårt beteende kan i dessa sammanhang också beskrivas med termen uppförande.

Oftast är vad som är moraliskt riktigt uppförande tyst överens­kommet. Emellanåt har vi dock också en nedskriven uppförande­kod som säger vad som är moraliskt rätt att göra. I exempelvis heliga skrifter, i skolor och i idrotts­sammanhang kan man finna nedskrivna uppförande­koder.

Etik kan handla om samma sak som moral, men ibland syftar man med ordet etik på tänkandet bakom vår moral, om det tänkande som ligger till grund för det vi gör – hur vi uppför oss. Ämnet etik avhandlar liksom ämnet moral vad som är vettigt och rimligt för människor och mellan människor, och om hur människans relation till hennes övriga omvärld skall se ut.

Frågor om etik, moral och uppförande handlar om att reglera människans fria vilja så att den står i samklang med medmänniskors behov, annat levandes behov, och med det som vi uppfattar måste vara människans långsiktiga mål. Frågor inom dessa områden handlar om att förhålla sig till gränser och begränsningar, och därmed också om hur vi människor skall förhålla oss till verkligheten.

Dubbel­moral är en moral

Dubbelmoral är inte två sorters olika moral, även om det låter så. Med dubbelmoral menar vi att människor säger en sak och gör en annan. Där det råder diskrepans mellan vad människor säger och vad de gör där måste vi ta fasta på vad de gör. Dubbelmoral iakttas där det råder olöst konflikt mellan den uttalade etiken och den verkställda moralen.

Hur moral och fostran föll i glömska

Tankar kring moral och fostran är nu oftast tydligast formulerade i religiösa tankesystem. I ett naturveten­skapligt paradigm tycks det som om frågor om tankar om moral och fostran i vårt övriga samhälle likt barnet med badvattnet råkat åka ut. Det kan ha handlat om att man i natur­vetenskaplig metod hitintills försökt sig på att betrakta människan som ett objekt utan intention, och att vår psykologiska vetenskap fram till nu huvudsakligen också närmat sig människan som varande endast objekt.

Om att moralisera

Ordet moralisera är egentligen helt neutralt, men nuförtiden avser vi oftast något negativt då vi talar om att någon moraliserar. Vi menar nu oftast med ordet moralisera att någon från en bättre vetande position söker pådyvla andra en moral som den moraliserande inte ens själv vid närmare granskning faktiskt ställer sig bakom.

Att stå för moral betraktas idag ofta som att vara moraliserande i negativ bemärkelse. Det är nästan som att vi inte vågar ta ordet moral i vår mun av risk för att bli betraktade som moraliserande ur ordets negativa synvinkel.

Att hänvisa allt tal om moral till att det handlar om att moralisera i negativ bemärkelse skulle innebära att vi inte tror människan om att kunna handla moraliskt, som om vi människor inte skulle kunna välja och styra oss själva. Kan vi det eller är vi styrda av det omedvetna, ödet eller annan högre makt? Är den fria viljan en illusion? Vi väljer vad vi vill hålla oss till. Hur det blir avgörs av våra val.

Som vi sår får vi skörda

Då vi inte intresserar oss för frågor kring moral och fostran kommer vår moral och fostran att vara undvikande och passiv. Vi konstaterade ju tidigare att vi inte kan avstå moral och fostran. Hur vi än vänder oss så har vi dem med oss.

Utifrån ett passivt och undvikande förhållningssätt till frågor om moral och fostran får vi skörda vi som vi sått. Då riskerar vi i slutänden få medmänniskor som bryr sig lika lite som vi själva brytt oss.

Ansvarstagande i fostran

Människans fria vilja regleras genom ansvarstagande.

Det finns många tankar kring vad moral skall stå för. Moral kan men måste inte handla om ett i individen etablerat ansvarstagande som står i samklang med egna rimliga men också medmänniskors och annat levandes rimliga behov, samt med människans långsiktiga mål.

Människor föds inte ansvarstagande. Vi lär oss att ta ansvar. Vi lär oss ansvarstagande dels genom aktiv fostran av våra vårdnadshavare, dels genom att iaktta hur de som vi ser upp till gör.

Moral har gränser

Människan vill gärna undkomma det obekväma i tillvarons gränser och begränsningar. Verkligheten är dock något vi behöver förlika oss med. Annars hamnar verkligheten utom vår kontroll.

Vill vi för samhällsbygget fostra medborgare med en medveten moral och ett därmed sammanhängande ansvars­tagande så behöver vi på bred front ta oss an ämnet gränser och gräns­problematik. Då behöver vi ta oss an olösta konflikter kring gränser och stå för och värna vettiga gränser.

Modet att konfrontera

Att stå för gränser innebär att vi också behöver konfrontera där konfrontation är nödvändigt. Det betyder att vara modiga nog att åter ta begreppet att vara sträng i vår mun, och att praktisera det ordet står för. Att konfrontera där konfrontation är motiverad är att ta ansvar. Att vara sträng inom rimliga gränser är att hjälpa människor att göra det de faktiskt klarar och utvecklas av.

Att pressa människor hårdare än de klarar är att svika dem. Att inte kräva det rimliga av människor är också att svika dem. TV-serier som Arga snickaren och Arga doktorn är exempel på många människors behov av konfrontation och därmed av stränghet.

Fostran med förståelse

Fostran behöver för att vara framgångsrik gå ihop. Vi kan inte säga en sak och göra en annan. Vi måste också förstå oss själva och våra medmänniskor för att fostran skall gå hem.

Barn och ungdomar behöver bli förstådda för just sitt sätt att fungera, och vuxna för sitt.

Till fostran kan känsla höra

Vår moral kan handla om att vi inte skall visa så kallade negativa känslor vad som än händer, vad våra medmänniskor än gör och hur de än beter sig. Den negativa känsla som människan har som allra svårast med är ilska. I många sammanhang anses det otillbörligt att visa ilska. Här får dock människan återkommande problem. Detta då vi inte kan sätta gränser och konfrontera brott mot gränser utan att använda känslan ilska.

Ilska är den känsla vi använder för att undanröja hinder och för att värna vårt territorium. Ilska uttrycks ibland så varsamt som i tydlighet och i irritation, och ibland mer intensivt med höjd röst och skarpare tilltal.

Då någon enligt vår uppfattning uppträder omoraliskt signalerar vår egen ilska till både oss själva och till den medmänniska som får uppleva den: här har det dykt upp ett hinder och det vill den som är arg undanröja. Då exempelvis någon ständigt kommer senare än vad man överenskommit finns det ett hinder att undanröja för att man skall kunna ses på de tider som man bestämmer. Tonåringen som blir arg över att föräldern inte knackar på dörren innan den går in i tonåringens rum, blir arg då föräldern utan tillåtelse inkräktar på tonåringens territorium.

Proportionerlig ilska kan hjälpa en medmänniska att förstå vad den gjort sig skyldig till, och att detta betyder något för den som visar sin ilska. Vi kan visa att vi bryr oss genom att visa proportionerlig ilska då de gränser vi vill värna om överskrids. Vi markerar då meningsfulla gränser.

Då ilska är oproportionerligt stark är den uttryck för bestraffande, hämnd, föraktutlevelse och/eller rädsla. Då berättigad ilska är oproportionerlig svag eller helt uteblir förmedlas likgiltighet och/eller klen­mod, vilket också kan uppfattas som straff eller hämnd.

Någon att identifiera sig med

Till detta med verklighet och gränser hör också vikten av att där det är på sin plats samtidigt visa intresse och glädje, att visa att vi tycker om då vi gör det, att erbjuda närhet, uppmuntran och belöning.

Ett gott identifikations­objekt står för uppmärksamhet, uppmuntran, kontinuitet och gräns­sättning när detta är motiverat.

Att erbjuda goda identifikations­objekt är del i god fostran. God fostran bidrar till god moral. Medborgare med god moral bidrar till välfungerande samhällsbyggen.

Läs mer här: Ansvars­tagande i samtals­behandling