Personlighets­­förändring vid hjärnsjukdom

Apr 08 2021

Vid hjärnsjukdom som leder till personlighets­förändring förstår man ofta inte att söka sjukvård för ett problem med hjärnan.

Tanken med denna sida är att den som iakttar att en medmänniska på ett kanske sjukligt vis förändras i sin personlighet skall kunna hjälpa till så att eventuell diagnos fastställs. Sidan erbjuder också kunskap och tankar om vår personlighet, och om både frisk och sjuk personlighets­förändring.

Begreppet personlighet

Begreppet personlighet kan förklaras som den totalupplevelse av en människa vi gör oss utifrån summan av hans eller hennes beteenden och produkter av beteenden: alltså människans vanor, uttryckta tankar, åsikter, kroppsspråk, känslor samt hennes avtryck i tillvaron. Vi kan göra oss en totalupplevelse av såväl en medmänniskas som vår egen personlighet.

Uppfattningen om människors personlighet uppstår i oss utifrån erfarenhet av hur de gör. Vi kan inte uttala oss om människors personlighet utan att känna dem. Vi måste för att lära känna människor ha brukat tillräckligt mycket tid med varandra.

Baserat på det vi vet om en annan människas personlighet kan vi regelbundet förutsäga hur han eller hon kommer att bete sig, uttrycka sig eller känna i en viss situation. Vi kan också utifrån vår kunskap om en medmänniskas personlighet ofta känna igen hans eller hennes produkter: exempelvis sådant han eller hon utfört där hemma eller på arbetsplatsen, eller det han eller hon skrivit.

Hjärnans högre funktioner

Då en människa ändras i sin personlighet kan vi antingen uppleva att en del av, eller att vissa delar av hans eller hennes personlighet är förändrade, eller att personen är så förändrad att vi alls inte känner igen den människa vi tidigare kände.

Människans psyke är en manifestation av det vi benämner som hjärnans högre funktioner. Vårt psyke är samtidigt ett uttryck för det komplexa vi avser med att vara människa. En människa med fungerande minne är ett dynamiskt system. Dynamiska system skiljer sig från statiska system genom att de har minne.

Människans psyke kan sammanfattas under de tre rubrikerna emotion, konation och kognition. Då vi talar om personlighets­förändring menar vi vanligen att människan i fråga är emotionellt och/eller konativt förändrad.

Det emotionella handlar om hur vi förhåller oss känslomässigt. Vid personlighetsförändring beter vi oss i känslomässigt avseende annorlunda mot tidigare. Konation definieras som den mentala process som aktiverar och/eller styr beteende och handling. Konation inkluderar vilja, planering och utvecklande av strategier. Vid personlighets­förändring är någon av, eller alla konativa förmågor förändrade.

Kognition handlar om de processer som krävs för att lära känna, minnas och förstå: avkodning, att uppfatta, lagra och bearbeta information. Vid förändring av en människas kognition brukar vi inte tala om personlighets­förändring.

Personlighets­förändring och personlighets­syndrom

Diagnosen organisk personlighets­störning används inom sjukvårdens neurologiska och psykiatriska specialiteter för sådan personlighets­förändring som orsakats av hjärnsjukdom.

Diagnosen icke organisk personlighets­störning, eller icke organiskt personlighets­syndrom som man nu oftare säger, är den vanligaste för de patienter med personlighets­störning som får vård i den psykiatriska specialitén.

Diagnoserna icke organisk personlighets­störning eller personlighets­syndrom används där vuxna har svårigheter relaterade till sin personlighet sedan barndom. Även om man kan spåra personlighets­syndromet till tidigare i livet så ställs nu oftast diagnosen av detta först då man blivit vuxen. Det finns de som menar att barn- och ungdomspsykiatrin kan vara mer aktiv i att diagnostisera syndrom inom personlighets­spektra.

På hjärn-nivå föreligger en avgörande skillnad mellan organisk och icke organisk personlighets­störning: Vid organisk personlighets­störning orsakar bortfall av funktion på grund av skador i eller försämrad funktion i hjärnans nervbane­system merparten av symtomen. Vid icke organisk personlighets­störning, det vill säga vid personlighets­syndrom, är hjärnan intakt och fungerar som den skall, men viktiga psykiska funktioner fungerar suboptimalt för den aktuella situationen. Människor som lider av personlighets­syndrom har inte lärt sig vissa viktiga saker, och många delar av dessa personers inre är fyllda av motsägelser; det vill säga olösta konflikter.

Icke organiskt personlighets­störda människor kan tidigt i livet ha blivit försummade, och de kan ha varit drabbade av för mycket outhärdliga situationer, samtidigt som de inte fått många av de grundläggande kunskaper, färdigheter och erfarenheter som man som människa behöver för att fungera optimalt. Parallellt med detta har de lärt att förhålla sig på sätt som i tidiga situationer fungerat, men som i det långa loppet inte blir framgångsrikt. Icke organiskt personlighets­störda människor är emellanåt överbelastade och uttröttade på grund av de brister och motsägelser de konstant arbetar under. De kan då utveckla och behöva vård för depression och/eller alltför hög ångestnivå.

Antisociala människor

Människor med icke organiskt personlighets­störning kan också vara antisociala. De kan växla mellan att till synes vara snälla och att vara väldigt elaka, beroende på vilka syften de har. Den som upptäcker sig vara i relation med en människa som inledningsvis nästan bara visat en varm sida, men som i ett senare skede bjuder på en mer kall del av sig själv, kan i första vändan tänka att den de tyckt om och uppskattat blivit personlighets­förändrad. Vid närmare granskning kan de flesta se att den tidigare vänligheten, och den kommande elakheten är uttryck för samma mer grundläggande och långvariga problem med personligheten.

Viljemässig personlighets­förändring

Människor kan av omgivningen uppfattas förändras i sin personlighet då de gör det av egen kraft och vilja. Sådan personlighets­förändring kan ske efter en kris där man helt enkelt ser sig tvungen till förändring – med eller utan stöd av psykoterapi. Viljemässig personlighets­förändring kan också ske i en kärleksrelation eller i annan omvändelse.

En tidigare blyg och hämmad människa kan till exempel växa sig starkare och börja bryta med ett mönster att alltid vara till lags. Här handlar det om en för individen frisk personlighets­förändring, en förändring som det emellanåt för omgivningen åtminstone till en början kan vara besvärlig att anpassa sig till. Detta då osäkra människor kan uppleva sig hotade av en annans förändrade mer säkra sätt att vara. En tidigare dominerande och enbart krävande till synes oempatisk person kan också förändras och bli mer lyhörd och intresserad av hur andra har det. Här får man naturligtvis också tala om en positiv och frisk personlighets­förändring.

En människa som genomgår psykoterapi för en icke organisk personlighets­störning – ett personlighets­syndrom – kan även den genomgå en frisk viljemässig personlighets­förändring. Denna människa blir därmed någon som tidigare hade, men som inte längre har en personlighets­störning: hon eller han blir en människa som inte längre uppfyller kriterier för diagnos inom personlighets­syndrom.

Personlighets­förändring vid sjukdom i hjärnan

Men ibland beror personlighets­förändring på sjukdom i hjärnan. Om personlighets­förändring är det för utomstående enda tydliga symtomet kan förändringen bero på en sjukdom som enbart påverkar den drabbades hjärnas främre delar, eller dessa delars förbindelser med den övriga hjärnan: Det vill säga en sjukdom som drabbar hjärnans pannlober; också kallade frontallober, eller frontallobernas förbindelser med övriga hjärnan. Skador i, eller sjukdomar som drabbar hjärnans hypothalamus och thalamus, det limbiska systemet och temporalloberna anses också kunna ge upphov till personlighets­förändring.

Då vi talar om personlighets­förändring vid hjärnsjukdom menar vi vanligen att den drabbade är emotionellt och/eller konativt förändrad; alltså att det föreligger en förändring eller försämring i människans känsloliv, vilja, förmåga att planera och/eller att utveckla strategier.

Vid hjärnsjukdom kan personlighets­förändring debutera plötsligt och bestå, komma och gå i form av attacker alternativt i längre perioder, eller smyga sig långsamt på och bli mer och mer uttalad.

Plötsligt eller attackvis påkommen personlighets­förändring

Vid hjärnsjukdom med plötsligt påkommen och sedan bestående personlighets­förändring ligger det närmast till hands att tänka på slaganfall, numera oftast kallat stroke, eller på traumatisk hjärnskada. Stroke kan bero antingen på blodpropp eller blödning i hjärnan; vilket i sin tur i bägge fall medför att hjärnceller sviktar i sin funktion, eller dör inom det drabbade området. Hjärnskada på grund av syrebrist då man återupplivats efter ett hjärtstopp eller drunkning, och allvarliga hjärninfektioner såsom herpesencefalit kan också ge hastigt påkommen och bestående personlighets­förändring.

Rallarförmannen Phineas Gage är världens mest kända fall av plötsligt påkommen och sedan bestående personlighets­förändring. 25 år gammal fick han år 1848 i en olycka sin vänstra frontallob genomborrad av ett hjärnspett, något som han mirakulöst nog överlevde.

Vid attacker eller perioder av personlighets­förändring tänker man på epilepsi, missbruk eller psykisk sjukdom.

Av medmänniska förorsakad personlighets­förändring

Sjukvården prövade under 1940- och 1950-talet att behandla svåra psykiatriska tillstånd med lobotomi: ett kirurgiskt ingrepp vilket sannolikt oftast i all välvilja i brist på bättre lösningar, utgjordes av en avsiktlig skada på hjärnans främre delar. Resultatet blev i bästa fall ett iatrogent orsakat dysexekutivt syndrom med en påtaglig personlighets­förändring och oförmåga att drömma, och i sämsta fall patientens död. Att en lobotomis skador leder till att patienten får bristande förmåga till själviakttagelse, och svårigheter att göra sin röst hörd, var sannolikt bidragande orsaker till att det tog några år att upptäcka metodens brister.

Transkraniell magnetstimulering (TMS) över frontalloberna kan sannolikt som övergående biverkan ge en personlighets­förändring.

Svår utdragen tortyr orsakar personlighets­förändring. Det kan av offer beskrivas som att den person man en gång var dog i händerna på ens torterare.

Sjukdomar där personlighets­­förändring kan vara första symtom

Dessa sjukdomar är extra viktiga att förstå då det gäller personlighets­förändring. Detta då deras långsamma förlopp gör att personlighets­förändringens bakomliggande hjärnsjukdom har lättare att förbli odiagnostiserad farligt länge.

Nedan listas de vanligaste sjukdomar som kan kan debutera med långsamt tilltagande personlighets­förändring som första och enda tydliga symtom:

  • Hjärntumör
  • Frontallobsdemens
  • Huntingtons sjukdom
  • Psykossjukdom
  • Depression
  • Bipolär sjukdom
  • Missbruk av psykoaktiva substsanser

Hjärntumör som orsakar personlighets­förändring

Godartad hjärntumör som ger personlighets­förändringMagnetkameraundersökning av hjärnan hos en kvinna som sedan två år tillbaka förändrats i sin tidigare utåtriktade och aktiva personlighet. Hon har bland annat slutat le då hennes man möter henne vid bussen, slutat skriva julkort och har svårt att hålla städat. Den ljusa rundade strukturen är ett frontalt beläget meningeom, en oftast godartad typ av hjärntumör.

Personlighets­förändring vid andra neurologiska sjukdomar

Neurologiska sjukdomar andra än hjärntumör, frontotemporal demens och Huntingtons sjukdom, som kan medföra tilltagande personlighets­förändring, är Parkinsons sjukdom, PSP, kortikobasal degeneration, AGD, andra tauopatier, vaskulär demens, Alzheimerdemens, ALS, MS, PKAN, PANS, CANS, PANDAS, Kleine Levins syndrom, frontal hjärnabschess (ibland pga bihåleinflammation), generell hydrocefalus, fokal hydrocefalus sekundärt till obstruktion av foramen monroi, långvarig och svårbehandlad epilepsi med hög anfallsfrekvens, Wilsons sjukdom, neurosyfilis, adrenoleukodystrofi, metakromatisk leukodystrofi, gliomatosis cerebri, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom och variant Creutzfeldt-Jakob (vCJD – “galna-ko-sjukan”).

Vid ovanstående sjukdomar har man ofta, men inte alltid, samtidigt andra tydliga symtom på fel i hjärnfunktion än personlighets­förändring.

Personlighets­förändring vid psykisk sjukdom

Personlighets­förändring kan orsakas av psykiska sjukdomar som depression, bipolär sjukdom eller psykos.

Vid schizofreni och annan psykossjukdom kan personlighets­förändring vara det första tecknet. En personlighets­förändring kan här utgöra del i de så kallade prodromalsymtomen till en psykossjukdom, men personlighets­förändring kan också tillta tiden efter en första för omgivningen än mer tydlig psykisk sjukdom präglad av symtom som vanföreställningar, förföljelseidéer och hallucinationer.

Vid misstanke om psykos som förklaring till personlighets­förändring har sjukvården vårdprogram som inkluderar neuroradiologisk undersökning av hjärnan med datortomografi med kontrast eller magnetkamera. Detta gör att man oftast är ganska snabb att förstå att det man trodde handlade om en en primär psykisk sjukdom, kunde förklaras av en annan personlighets­förändrande hjärnsjukdom.

Vid depression med personlighets­förändring brukar den drabbade vanligen lida av sitt tillstånd, känna skuldkänslor, mindervärde, och nedstämdhet. Nedstämdhet och så kallad anhedoni är de två viktigaste kriterierna för diagnos depression. Anhedoni handlar om att vi inte njuter av det vi brukar uppskatta, och att vi inte med glädje ser fram mot något. Detta kallar vi positiva depressiva symtom. Ibland är dock depressioner mer kamouflerade bakom diffusa symtom som passivitet, trötthet, yrsel och illamående. Detta kallas negativa depressiva symtom. Särskilt män kan då de är deprimerade vara mer aggressiva än annars. En så kallad kort stubin kan vara det enda tecknet utåt på depression. Depressioner med mindre tydliga positiva depressions­symtom föreligger oftare hos äldre. Hos barn och ungdomar kan vid depression irritabilitet vara ett tydligare symtom än nedstämdhet.

Förändrat sätt att vara vid depression kan missuppfattas som tecken på en allvarlig personlighets­förändrande hjärn­sjukdom, och därmed leda till en onödigt kostsam fördjupad utredning. Tyvärr är det dock vanligare att vi läkare tror att huvudsakligen negativa symtom hos en patient förklaras av en depression, och att vi behandlar ett sådant tillstånd med antidepressiv medicin. Detta kan vara ett skäl till att diagnos av än mer allvarlig personlighets­förändande hjärnsjukdom fördröjs, särskilt om vi inte följer upp och ser att depressions­behandlingen inte gör nytta.

Vid bipolär sjukdom svänger människan mellan nedstämdhet, ett mer normalt stämningsläge, och att vara uppvarvad och upprymd, ibland med inslag av omdömeslöshet.

Personlighets­förändring vid substansmissbruk

Vid längre tiders bruk av beroendeframkallande substanser påverkande psyket såsom alkohol, cannabis, amfetamin, anabola steroider, extacy och andra droger ser man regelmässigt en tilltagande personlighets­förändring. Brister i empati och viljeutövande, men också en påtaglig bristande impulskontroll med aggressivitet är vanligt i dessa sammanhang. Ett förnekande av problemen hör till beroendeproblematiken.

Symtom vid frontallobs­sjukdom

Sjukdomar som ger personlighets­förändring som främsta symtom är således huvudsakligen sådana som påverkar funktionen i hjärnans pannlober, eller deras förbindelser med den övriga hjärnan. Frontallober är medicinens ord för pannlober.

Personlighets­förändringen vid hjärnsjukdom är alltid uttryck för att tidigare funktioner fallerar, att delar av hjärnan slutar fungera. Detta kan yttras i det att den drabbade blir mer inåtvänd, initiativlös och passiv. Han eller hon kan förefalla känslomässigt avtrubbad, oempatisk eller kylig. Omtanken kan förloras. Inte sällan kan en tidig tanke hos en partner vara att den drabbade har träffat en annan. Intressen som tidigare funnits upprätthålls inte i samma utsträckning. Han eller hon kan ha lättare att bli irriterad. Förmågan att hålla tillbaka och bromsa opassande impulser kan minska. Omdömet kan vara nedsatt, och den drabbade kan uppträda distanslöst. Ibland förekommer sexuellt utagerande, uttalad aggressivitet och kriminellt beteende. Den som tidigare uppfattats som snäll kan bli vad man i vardagligt tal kallar elak. Den drabbade kan vidare ha en tendens att fastna i vissa aktiviteter, att perseverera.

Ibland förvärras symtomen på personlighets­förändrande hjärnsjukdom under flera år. Då sjukdomen så långsamt smyger sig på kan det för närstående vara svårt att se när förändringen inträder. Som partner kan man vid diagnos ha kommit till en fas i relationen där man under lång tid övervägt att avsluta den med den av pannlobs­sjukdom drabbade. Detta kan väcka skuldkänslor, då det kan upplevas svårt att lämna någon som drabbats av sjukdom, även om denna person faktiskt inte längre är den man en gång älskade.

Om en människa drabbad av pannlobs­sjukdom har ett arbete som ställer stora krav på simultankapacitet, flexibilitet och beslutsförmåga; arbetsuppgifter som ställer mycket stora krav på konation, kan de så kallade exekutiva svårigheter en frontallobssjuk också lider av bli tydliga tidigt, och ibland bli det som avslöjar en bakomliggande sjukdom före en mer uppenbar personlighets­förändring.

Kognitiva funktioner som tänkande, minne, varseblivning och språk är sällan tydligt försämrade i tidigt sjukdomsskede vid pannlobs­sjukdom.

Nedsatt sjukdomsinsikt vid frontallobs­sjukdom

Vid sjukdom som uteslutande påverkar hjärnans pannlober är oftast också den egna insikten om att något inte är som det skall nedsatt, eller så förstår man att det är något som är fel men kan inte sätta fingret på vad det är. Det blir ofta någon eller några i den drabbades omgivning som tidigast reagerar på att något är på tok. Den drabbade lider ofta mindre av sitt tillstånd än vid tex depression. Ibland kan det vara svårt eller helt omöjligt att förmå den drabbade att följa med till läkare, då han eller hon inte uppfattar att något är fel. Till skillnad från den som har ett pågående drogmissbruk som förklaring till sin personlighets­förändring så handlar det här oftast inte om ett förnekande. Man förstår vid frontallobs­sjukdom helt enkelt inte bättre.

Den av personlighets­förändrande sjukdom drabbade söker dock ibland läkare för olika diffusa och svårförklarliga symtom han eller hon lider av, men mer sällan för de symtom som gör att läkaren kan komma en personlighets­förändrande sjukdom på spåren.

Det måste tilläggas att det även förekommer att människor med personlighets­förändrande hjärnsjukdom har bibehållit en viss förmåga att iaktta sin egen förändring, och kan söka sjukvård för just sitt förändrade beteende. De känner inte igen sig själva.

Sen diagnos vid frontallobs­sjukdom

Det händer fortfarande att människor med stora frontalt lokaliserade hjärntumörer kommer mycket sent till diagnos på grund av sin nedsatta sjukdomsinsikt, sina svårigheter att få något vettigt gjort, att omgivningen inte förstått vad som pågått eller att de läkare de faktiskt sökt inte begripit. Emellanåt kan den drabbade under lång tid ha arbetat med mycket kvalificerade arbetsuppgifter, trots sin allvarliga och oftast omdömes­nedsättande oupptäckta sjukdom. Ibland handlar det då om en tumörform kallad meningeom, vilken under fem – tio år kan ha tillvuxit så långsamt att omgivningen successivt vant sig vid att den drabbade förändras i sin personlighet, och därmed inte tänkt närmare på att det kanske inte varit en normal förändring de iakttagit.

Det positiva med hjärntumör­formen meningeom är att den bara åstadkommer neurologisk påverkan genom det tryck tumören orsakar på hjärnvävnaden. Meningeom växer alltså inte in i själva hjärnsubstansen. Om meningeom tas bort i tid kan den drabbade ibland bli helt symtomfri. Ibland upptäcks små meningeom av en tillfällighet, utan att de orsakar någon neurologisk påverkan. Bra att veta i anslutning till detta är att inte alla meningeom behöver opereras bort, utan kan följas med en eller flera kontroller med datortomografi eller magnetkamera. Cirka 5% av meningeom utgörs av mer aggressiva tumörer; så kallade anaplastiska meningeom.

Att söka läkarhjälp

Om man misstänker att någon i ens omgivning drabbats av en sjukdom som påverkar hjärnans frontallober bör man försöka tala med personen om värdet i att snarast möjligt söka sjukvård. Ett alternativ är sedan att vända sig till en vårdcentral. Om symtomen är uttalade kan man hellre vända sig direkt till en medicinsk, neurologisk eller psykiatrisk akutmottagning. Den drabbade kan emellanåt själv beställa tid, men eftersom det handlar om sjukdomssymtom som den drabbade ofta själv inte besväras av lika mycket som omgivningen, och som han eller hon oftast inte ser hela vidden av, gör man säkrast i att som närstående, vän eller arbetskamrat följa med och berätta om sina iakttagelser.

Läkaren har vanligtvis inte en djupare kännedom om den drabbade sedan tidigare. Detta gör att en förändring i personligheten hos den sökande inte är något han eller hon kan upptäcka. Då de som drabbas av hjärnsjukdom med personlighets­förändring ofta ytligt sett och vid kortare kontakter kan uppträda helt normalt, kan uppvisa en helt normal neurologisk undersökning, och även på avancerade intelligenstest kan visa helt normala resultat, väger omgivningens iakttagelser av en förändring i personligheten mycket tungt vid läkarens bedömning av om det skulle kunna föreligga sjukdom.

Det kan vara viktigt som medföljande att framföra till doktorn att man undrar om det skulle kunna vara fråga om sjukdom som påverkar hjärnans pannlober. Detta då det är lätt även för läkare att vid en snabb bedömning misstolka sådana symtom som personlighets­förändring med tillbakadragenhet, passivitet, apati och ibland också aggressivt beteende som uttryck för en depression.

När det inte går

Ibland måste man som närstående också välja att acceptera att man inte förmår hjälpa den man misstänker lider av en personlighets­förändrande hjärnsjukdom. Detta då varje vuxen människa, som uppenbarligen inte lider av sådan akut och allvarlig psykisk sjukdom att han eller hon inte förmår ta ett grundat ställningstagande i förhållande till sin hälsa, som inte är till omedelbar fara för sig själv eller andra, i vårt rättssamhälle fritt får välja hur han eller hon vill göra med sitt liv och sin hälsa.

Då gäller det att som närstående försöka hitta ett förhållningssätt som gör att man själv kan gå vidare i sitt liv trots den irritation, den ledsenhet och de skuldkänslor en sådan bristsituation kan väcka. Räcker inte vänners hjälp, kan ofta någon kunnig vid en öppenvårdspsykiatrisk mottagning stödja. Vårdcentraler, demensmottagningar och neurologiska mottagningar kan ibland också ha kuratorer som besitter specialkunskaper som kan vara av värde för anhöriga i dessa svåra situationer.

Att vara älskad för den man är, är inte detsamma som att allt man gör blir älskat. Samtidigt är det summan av det en person gör som ger upphov till upplevelsen av hur personen är.

När man inte behöver söka läkarhjälp

Vissa människor har kanske hela sitt liv uppträtt känslosvalt, distanslöst, aggressivt eller varit passiva och inåtvända. Dessa människor behöver naturligtvis inte en läkarbedömning för sin personlighet, såvida de inte själva uppfattar sin personlighet som ett problem. Om de gör det kan man föreslå dem psykoterapi eller psykiatrisk bedömning.

Det är en som man uppfattar sjuklig förändring i personligheten som avgör om man bör rekommendera en närstående, en vän eller arbetskamrat en läkarundersökning så snart möjligt, och alltså då helst följa med vid mötet med läkaren. Det är då man bör utesluta att hjärnsjukdom föreligger.

Barn med sjuklig personlighets­förändring

Såväl små som större barn kan drabbas av hjärn­sjukdomar som signalerar genom personlighets­förändring. Barn i förskoleåldern som drabbas av hjärn­sjukdom kan bli mer ängsliga och de leker inte som tidigare. De tyr sig mer till sina vårdnadshavare. Ibland har de också andra symtom som sjukvården har svårt att få ihop och begripa. Tillståndet kan likna psykiatriska åkommor som separations­ångest eller tvångssyndrom.

Att förlora en vårdnadshavare i sjuklig personlighets­förändring

Det är naturligtvis oerhört svårt för barn att uppleva plötsligt eller långsamt påkommen, eller återkommande episoder av sjuklig personlighets­förändring hos en vårdnadshavare (eller i värsta fall bägge vårdnadshavare). Å ena sidan har man sin mamma, pappa eller annan vårdnadshavare i livet, å andra sidan erfar man att personen inte längre är densamma. Det som inträffat handlar ju också regelmässig om bortfall av för en förälder viktiga funktioner som exempelvis förmåga att behärska sig, att kunna planera, att kunna se helheter framför att fastna i detaljer, att kunna ta initiativ, att ha inlevelseförmåga och att kunna visa denna. I den familj där detta har inträffat är också den andre vuxne, i den mån det finns en sådan, regelmässigt under stor stress och kanske inte så närvarande för sina/sitt barn som innan.

Alla vet att barn till mammor och pappor med regelbundet missbruk av psykoaktiva substanser som alkohol och narkotika far mycket illa. Dessa barn behöver ständig försöka anpassa sig till växlingar i vårdnadshavarens/vårdnadshavarnas sätt att vara, de blir försummade och kan bli utsatta för övergrepp. Det enda förutsägbara för de här barnen kan vara just oförutsägbarhet. Vartefter åren av missbruk fortskrider förändras vårdnadshavarens personlighet alltmer med tilltagande bortfall av omdöme och omvårdnadsfunktioner. Barn till dessa föräldrar kan sakna en trygg bas i livet och har därmed svårigheter med att våga lita på människor. Ett sätt att se på detta är att de här barnen får en störd så kallad anknytning, vilken det kan ta många år i en vettig kärleksrelation eller bra psykoterapi att reparera. Sådan psykoterapi behöver inkludera att man möts tillräckligt ofta och att man får en tillräckligt långvarig kontakt, men också att man lägger ner ett gemensamt hårt arbete kring och med meningsfulla gränser, efterssom även detta tidigare saknats i dessa patienters liv.

Det är positivt att vi sedan 2010 har en lag som säger att vår sjukvård är skyldig att också möta barnen till av sjukdom drabbade vårdnadshavare (6 kap. 5§ Patientsäkerhetslagen 2010:659). Inom vuxenpsykiatrin förekommer det att vi möter patienter som har barndomsupplevelse av en vårdnadshavares sjukliga personlighets­förändring, och som aldrig haft någon att bearbeta det inträffade med. De har ibland inte fullt ut förstått vidden av hur det som hände vårdnadshavaren/na kommit att påverka dem, varför det är viktigt att vi uppmärksammar dess betydelse. Inom barn- och ungdomspsykiatrin – BUP – är man sannolikt också fortfarande mindre van vid att tänka kring vad hjärnsjukdom hos en viktig anknytningsperson kan medföra.

Överdriven oro för personlighets­förändrande hjärnsjukdom

Det är möjligt att någon som läser denna sida kan komma att bli orolig över att man själv skulle kunna lida av en personlighets­förändrande hjärnsjukdom.

Ofta kan det nog här handla om en inte befogad oro för sjukdom. En sådan inte befogad oro för sjukdom kallar vi hypokondri. Hypokondri är en behandlingsbar åkomma. Ibland är hypokondri del av en depression; också den behandlingsbar.

Tror man sig lida av hypokondri kan man pröva att söka hjälp vid en öppenvårdspsykiatrisk mottagning, hos en privatpraktiserande psykiater eller privat legitimerad psykoterapeut. Självklart är det då lämpligt att man just ventilerar sin oro för personlighets­förändrande hjärnsjukdom, om sådan oro föreligger.

ICD-10 diagnoskoder

Personlighets- och beteendestörningar orsakade av hjärnsjukdom, hjärnskada eller cerebral dysfunktion (F07)

  • F07.0  Organisk personlighetsstörning
  • F07.1  Postencefalitiskt syndrom
  • F07.2  Postkontusionellt syndrom
  • F07.8  Andra specificerade organiska personlighets- och beteendestörningar orsakade av hjärnsjukdom, hjärnskada eller cerebral dysfunktion
  • F07.9  Organisk personlighets- och beteendestörning, ospecificerad, orsakad av hjärnsjukdom, hjärnskada eller cerebral dysfunktion

Kroniska personlighetsförändringar ej orsakade av hjärnskada eller hjärnsjukdom (F62)

  • F62.0  Varaktig personlighetsförändring till följd av katastrofupplevelse
  • F62.1  Varaktig personlighetsförändring till följd av psykisk sjukdom
  • F62.8  Andra specificerade varaktiga personlighetsförändringar
  • F62.9  Varaktig personlighetsförändring, ospecificerad

Att smita från personlighets­­förändring

Detta handlar inte om hjärnsjukdom, men väl om personlighets­förändring:

Ibland kan det hända att en person som försöker hålla en annan ansvarig för något negativt som denne gör eller säger får möta uttryck likt detta: “Jag kan inte ändra min person!” eller “jag är som jag är – du får ta mig som jag är!”

Här håller den svarande personen sig inte till saken, alltså det som den andre hade synpunkter på. Istället utgör ovanstående påståenden försök att smita från ansvaret att svara i sak. Det handlar också om ett försök att slå undan fötterna på motparten genom att hävda att det denne begär är en omöjlighet: Visst kan människor med friska hjärnor ändra en liten del av sin personlighet! Men ibland vill man inte ändra sig. Och det är naturligtvis helt okej att viljan till förändring inte finns om detta bara tydliggörs, och inte som här både förtigs och samtidigt förskjuts till att handla om ett problem hos den andre.

Man blir lätt förvirrad och kan känna sig skamsen då man möter sådana försök att smita undan: De är just ägnade att få motparten att känna sig förvirrad och skamsen – dock inte säkert fullt medvetet. Det låter så stort med person och personlighet, men tänk då på att en människas personlighet faktiskt utgörs av summan av hennes beteenden och avtryck i tillvaron.

Man kan i detta läge återvinna tankeförmågan genom att först högt formulera exempelvis: “Vänta, nu hände det något som jag tror vi behöver tala om”. Härefter kan det förvirrande påståendet bemötas med: “Jo du kan visst ändra på den lilla del av din person jag just nu talar om. Du kan ändra på det beteende jag talar om. Men det verkar inte som om du vill det.” Det här behöver sägas i lugn saklig ton – annars är risken att det blir bråkigt.

I en del fall kan man i samband med dessa försök till konfliktlösning från motparten få höra att man är “känslig”. Detta blir då ytterligare ett sätt att söka smita från ansvar genom att skapa skapa förvirring. Den som gör så här går från den ursprungliga sakfrågan till ett personangrepp.

Det påståendet kan exempelvis bemötas med “Tja, det vet jag inte, men hur vore det om du höll dig till det viktiga som jag till en början tog upp med dig?”

Är man inte framgångsrik så här långt så kan man behöva göra paus och återkomma till problemet.

Ibland får man efter några framgångslösa försök att få till stånd en meningsfull dialog acceptera och förhålla sig till det att den förvirrings-skapande personen, genom sitt sätt att hantera sakfrågor, faktiskt inte verkar särskilt intresserad av en juste relation. Man kan då vänligt meddela att personen är välkommen åter om den är intresserad av att försöka lösa de problem man hamnat i.

Uttrycken “Jag kan inte ändra min person!” eller “jag är som jag är – du får ta mig som jag är!” kan inom neurologin klassificeras som exempel på funktionell frontal dysfunktion eller funktionell dysexekutivitet. Detta under förutsättning att de är uttalade av fullt hjärnfriska människor. Med funktionella tillstånd menar man inom neurologin tillstånd där det föreligger symtom som inte kan förklaras orsakade av sådan neurologisk sjukdom som de utger sig för att vara symtom på. Vid funktionell frontal dysfunktion och funktionell dysexekutivitet har man väl fungerande frontallober och förbindelser till dessa, men låter viljemässigt bli att ta nämnda system i fullt konstruktivt bruk.

Observera att det inte är förenligt med mellanmänsklig respekt att sätta diagnoser på andra annat än i sjukvårdens sammanhang!

Fördjupning

Den som vill läsa mer i ämnet personlighetsförändring vid hjärnsjukdom och andra närliggande kunskapsområden rekommenderas:

Filmer om personlighets­förändring

  • En Julsaga – Filmen baserar sig på en novell av den engelske författaren Charles Dickens. Huvudperson är den girige, snåle, julfientlige Ebenezer Scrooge vilken vilken vi får följa mot en positiv personlighetsförändring.
  • The Green Mile – Den gröna milen – Här förekommer en kvinna som drabbad av hjärntumör förändras i sin personlighet. Genom ett under blir hon botad.
  • Zootropolis – I filmen har ett antal i vanliga fall vänliga rovdjur blivit förändrade till farliga skrämmande vilddjur. En utterhona säger om sin nu vid kedja fäste förändrade hane: “That’s not my Emmit”.


Läs mer här: Det spännande med psykiatri