Det spännande med psykiatri

Det finns de som i all välmening försöker locka läkare och annan personal till vårt fria lands psykiatri genom att marknadsföra verksamheten som en huvudsakligen medicinsk specialitet. Det finns de som också i all välmening säger att psykiatri har ett målorgan: hjärnan. I den andan lyfter dessa marknadsförare begreppet neurovetenskaplig psykiatri och tänker sig att läkaren hen sysslar med hjärnan medan psykologen tar hand om det andra. Men även dagens psykologer hänvisar nästan alltid till hjärn­organet, som om de tror att de bara genom det kan ge sitt kunnande legitimitet.

Vi talar om sjukdom då något eller några problem är så allvarliga att de stör eller hotar individens funktion, eller hotar dess existens. I psykiatri och annan sjukvård arbetar vi med problem. Vi arbetar med problem som inte fått en tillräckligt konstruktiv lösning, och med konstruktivt lösta problem som behöver fortsatt hjälp för att bestå som olösta.

Begreppet konflikt gör det lättare att förstå och att lösa problem. När man talar om olösta konflikter menar man oftast att konflikterna inte lösts konstruktivt och ändamålsenligt.

Det är spännande med alla landvinningar inom neuroavbildnings­tekniker, vår ökade förståelse för tidiga utvecklingsav­vikelser, neuro­psykiatri, genetik, metabola sjukdomar, psykoneuro­immunologi, missbruk, alla nya läkemedel, Elektrokonvulsiv behandling (ECT), Deep Brain Stimulation (DBS), Repetitiv Transkraniell Magnetstimulering (rTMS), Acceptance and Commitment Therapy (ACT), Dialektisk beteende­terapi (DBT), Mentaliserings­baserad Psykoterapi (MBT), Interpersonell Psykoterapi (IPT), ett svenskt förslag för uppgradering av psykoanalytisk terapi, och andra nya behandlings­metoder.

Så mycket mer spännande blir det då vi inser vidden av att dessa landvinningar endast utgör del av ännu fler möjliga påverkans­möjligheter inom de synnerligen komplexa system vi arbetar med. Så mycket mer spännande blir psykiatri då vi förstår att något så till synes enkelt som bemötande, samtal, kontinuitet med behandlare, motion, anpassning av miljö och förbättrad ekonomi också kan göra väsentlig skillnad. Så mycket mer spännande blir vårt uppdrag då vi ser att vi bland alla dessa påverkans­möjligheter skall söka förstå vilka som måste vara de för just vår patient mest avgörande att just nu prioritera.

Psykiatri är en medicinsk specialité, men psykiatri är mer än så . Psykiatri har ett väsentligt större uppdrag än människo­hjärnan. I psykiatrins fält är det medicinska, det neurologiska, det immunologiska, det metabola, det genetiska, beteende, relationer, kärlek, känslor, sexualitet, andlighet, tro, tidigare erfarenheter, etik/moral, arbete, utvecklings­möjligheter, fysisk kondition, ekonomi, mat, tak över huvudet, tillgång till natur och tillräckligt bra akustiska miljöer, att leva i en demokrati eller diktatur, om det råder krig eller fred, läkemedel, psykoaktiva substanser som man ej med stöd av sjukvården påverkar sig med, allt det är några av alla de viktiga faktorer som vi vet inifrån och utifrån kan påverka det dynamiska systemet människa.

Dynamiska system särskiljs från statiska i att de har minne. Den levande människan med fungerande minne är ett dynamiskt system som i sin tur kommunicerar med det delvis dynamiska system som hens omvärld utgör.

Som ovan sagts om problem är sjukdom olöst konflikt. I andra fall än sjukdom talar vi ibland också om olösta konflikter, men vad vi menar är som sagt att konflikterna inte är konstruktivt lösta. På det sätt som det vid cancer sällan endast är ett fel i den cell som utvecklas till den cancercell som resulterar i cancers­jukdom, är det så också vid psykisk sjukdom. Det är så gott som alltid flera faktorer som samverkar till att psykisk sjukdom etableras och till att den ibland vidmakthålls. Vi ser vidare från psykiskt lidande till psykisk sjukdom ett kontinuum från det normala till det sjuka.

I psykiatrin vet vi att människan är ett objekt, men vi vet att hen är mer än så. Vi vet att den levande människan också är ett subjekt – en person som vill, som har mål, som oftast har en motorik med vilken hen kan sätta sin vilja i rörelse, och som ofta många gånger kan mer än både vi och hen först tror. Vi vet också att vår levande patient verkar i ett dynamiskt system med oss, och med andra medmänniskor i en i övrigt delvis dynamisk, delvis statisk omvärld vars påverkan vi också har att ta hänsyn till då vi försöker förstå hen och möta hen i hens tillkorta­kommanden, och då hen ställer till det för andra.

Under rubrik stress- sårbarhets­modellen har psykiatrin alltsedan 1970-talet så som på den här sidan beskrivit hur vi kan förstå psykiatriska sjukdomars etiologi, det vill säga deras bakomliggande orsaker . Problem – det vill säga konflikter – som inte fått en tillräckligt konstruktiv lösning är det som genererar stress. Sårbarhet står för den benägenhet vi bär med oss att vid mer eller mindre stress reagera med symtom, och med sjukdom. Ibland är vi så sårbara att vi blir sjuka utan att stress medverkar. Stress- sårbarhets­modellens vetenskapliga status står sig. Dess insikter har inte omvärderats.

Det är tvärt mot vad många tror, och mot vad en del vill få människor att tro, få av psykiatrins behandlings­metoder som reducerar sårbarhet. Merparten av det som psykiatrin erbjuder handlar om att på olika mer eller mindre avancerade vis reducera sina patienters stress. Att vi i psykiatri oftast arbetar med att på olika sätt reducera stress, betyder inte att vi avstår läkemedel och andra medicinska interventioner, men det är alltid av värde att vi har klart för oss om vi med det vi erbjuder reducerar sårbarhet eller stress.

Att hjälpa människor att minska sin stress, utan att samtidigt frånta dem ansvaret för sitt liv, är en av de riktigt stora och spännande utmaningar som arbetet i psykiatri erbjuder.

Psykoterapi är en av ett mycket litet antal behandlings­metoder för psykiskt lidande och psykisk sjukdom vilken inte bara kan minska stress, utan som också kan reducera människors sårbarhet . Psykoterapi minskar människors sårbarhet genom att hjälpa dem att konstruktivt lösa konflikter och genom att träna dem i att bli bättre på konstruktiv konflikt­lösning. En gång i tiden var det relativt vanligt att också läkare bedrev psykoterapi, då återkommande under namnet psykoanalys.

De som i all välmening försöker locka fler läkare och andra medarbetare till vårt fria lands psykiatri med att specialiteten huvudsakligen handlar om något medicinskt, och/eller något neurologiskt, har att upptäcka den spännande vidden av att arbeta med dynamiska system med intentionalitet och att här förutsättnings­löst både få och ofta kunna identifiera, och dessutom också ofta få och kunna hjälpa till att mer konstruktivt lösa de tidigare bristfälligt lösta konflikter som leder till att människor fungerar bättre, och därmed också mår bättre.

Läs mer här: Personlighets­förändring vid hjärn­sjukdom

Referenser