Vad är psyko­dynamiskt?

Mar 21 2024

Det som idag betecknar sig som psykodynamiskt har utvecklas parallellt med och under starkt inflytande av Sigmund Freuds psykoanalys.

Det grekiska ordet psykhe har kombinerats med det grekiska ordet dynamikos och bildat ordet psykodynamisk. Psykhe står för själ eller andedräkt. Dynamikos ligger nära ordet dynamis som står för kraft och rörelse. Dynamik är läran om kroppars rörelse.

PDT och KBT

Det psykodynamiska handlar om en grupp teorier om människans psyke och om en grupp psykoterapiformer.

Då vi fastslår att psykodynamisk terapi, PDT, utgörs av en grupp sinsemellan något olika teorier och behandlingar behöver vi också förtydliga att kognitiv beteendeterapi, KBT, på samma sätt utgör en grupp sinsemellan något olika teorier och behandlingar.

Parallellt med psykoanalysen

Det som betecknar sig som psykodynamiskt har utvecklats parallellt med och under kraftig påverkan av Sigmund Freuds psykoanalys. Det psykodynamiska är alltså inte en vidare­utveckling av den psykoanalys som Sigmund Freud givit upphov till.

Ett dynamiskt tänkande kring människans psykologi har förelegat redan innan Sigmund Freud skapade sin version av psykoanalys, och redan innan psykodynamisk terapi började praktiseras . Det tänkandet torde ha utgjort rötterna till såväl psykoanalysen som till den psykodynamiska terapin så som vi idag känner dem.

Psyko­dynamiskt och psyko­analytiskt

Att särskilja psykoanalytisk teori från psykodynamisk teori är inte möjligt. I behandlings­hänseende är det lika svårt att skilja psykoanalytiskt från psykodynamiskt . Ordet psykodynamisk används därför nuförtiden oftast synonymt med ordet psykoanalytisk. Detta eftersom en grundläggande uppfattning i psykoanalysen är den att psykiska skeenden är resultatet av det dynamiska samspelet mellan olika krafter i vårt psyke .

Vi kan gå flera gånger i veckan i psykodynamisk terapi, och vi kan liksom ofta sker i psykoanalys ligga ner under samtal i psykodynamisk terapi. Psykoanalys kan också bedrivas med patienten sittande . Där man tidigare kunde få sin samtals­behandling upp till sex dagar i veckan, accepteras nu på många håll att psykoanalys bara omfattar tre samtal i veckan. Att använda ordet psykoanalys för behandling med bara ett samtal per vecka har sedan många år tillbaka också varit möjligt .

Det går sammanfattningsvis inte att dra någon skarp skiljelinje mellan psykoanalys, psykoanalytisk terapi, psykodynamisk terapi och annan dynamisk psykoterapi. De som försöker skilja dessa åt har oftast andra skäl därtill än optimal psykologisk behandling för varje enskild patient. Mer om det nedan.

Begreppets ursprung

Hur kom begreppet psykodynamisk till och hur fick det den stora spridning som det nu har?

Ordet psykodynamisk saknas närmast helt i den 802 sidor omfattande boken History of psychotherapy . I den läggs dock ett stort fokus på begreppet psykoanalytiska terapier. Även i den 587 sidor tjocka boken The Talking cures intresserar sig författaren för begreppen psykoanalys och psykoanalytiska terapier, men utelämnar historien kring begreppet psykodynamisk. Boken The discovery of the unconscious : the history and evolution of dynamic psychiatry tar inte på sina 932 sidor upp begreppet psykodynamiskt. Fokus ligger här på begreppet dynamisk psykiatri.

Det har sammanfattningsvis hitintills inte gått att återfinna någon bok eller artikel på svenska eller engelska som ger en mer komplett bakgrund kring begreppet psykodynamiskt. Det kan verka lite märkligt att vi så ofta hör begreppet psykodynamisk, och att människor både utbildar sig inom psykodynamisk terapi och tillhandahåller sådan behandling, men till synes utan att veta varifrån ordet psykodynamisk faktiskt kommer.

Det närmaste vi hitintills kommit en historie­skrivning kring begreppet psykodynamisk återfinns under termen psykodynamisk psykologi i Psykodynamisk leksikon, utgiven på danska i sin andra upplaga 2019 . Ordet psykoanalys vet vi att Sigmund Freud med start 1896 började göra till sitt , men ursprunget till det som idag betecknar sig som psykodynamiskt har varit mer oklart.

Ett försök till historie­skrivning

Här uppmärksammas några viktiga händelser som ser ut att ha bidragit till hur vi idag använder begreppet psykodynamisk. Framställningen får betraktas som en skiss, möjlig att förkasta eller att ytterligare bekräfta. Den kompletteras vartefter nya data framkommer.

Alfred Lehmann (1858–1921) är vad vi vet den förste som i skrift använder det sammansatta ordet psykodynamik. 1901 tycks vara det år då begreppet psykodynamik för första gången trycks . Alfred Lehmann var den danska experimentella psykologins pionjär. Han var kritisk till Sigmund Freud .

Sigmund Freud, psykoanalysens fader, tros ha tagit intryck av de under 1800-talet formulerade teorierna om termo­dynamik. Han talade återkommande om själens och psykets dynamik . Sigmund Freud själv använde dock – i allt det vi har kännedom om att han skrivit – aldrig någonsin det sammansatta begreppet psykodynamik .

Ibland anger man att Ernst von Brücke under 1880-talet skulle ha använt begreppet psykodynamik, men hitintills har det bara kunna ses att von Brücke talade om psykomotorik – psychomotorische . Sigmund Freud arbetade en tid i von Brückes laboratorium.

Det var under och efter det andra världskriget, alltså under 1930-40-talet, som psykoterapi började bli ett mer allmänt utbrett fenomen i USA. Europa var fortfarande på 1960-talet på efterkälken i detta . Begreppet psykodynamisk ses alltmer frekvent använt i 1930-40-talets USA . Under 1950-talet är begreppet psykodynamisk fullt etablerat i USA .

Jonathan Shedler menar att ordet psykodynamisk utgjorde ett knep (a ruse) (under 1940-50-talet?) visavi beslutsfattare med invändningar mot psykoanalys . Syftet var enligt Shedler att under namnet psykodynamisk terapi kunna tillhandahålla psykoanalytisk utbildning för blivande psykiatriker. Shedler hänvisar denna utsaga till den rapport av John Clare Whitehorn med flera , som också ovan refererats till, och till personlig kommunikation med en av psykoterapins största historieskrivare: Robert S. Wallerstein.

Suzanne Gieser säger i sin bok Psykoterapins pionjärer i Sverige att det var på 1960-talet som man började använda samlingsbegreppet dynamisk psykologi och att skälet till detta skall ha varit att positionera sig gentemot den framväxande behaviorismen och beteendeterapin. Gieser anger ingen källa för den iakttagelsen. Hon lyfter också det som Henri Ellenberger påmint om: Att ett dynamiskt tänkande kring människans psykologi förelegat redan innan Sigmund Freuds psykoanalys .

International Psychoanalytical Association (IPA), som med Sigmund Freud i spetsen 1910 bildades, är sannolikt det centrala för att förstå den ur teoribildnings­mässig och behandlings­mässig synvinkel fiktiva uppdelning i psykoanalys och psykodynamisk terapi som än idag ofta iakttas.

Själva grunden för IPAs bildande var ett explicit formulerat vi-och-de-tänk. Man ville kunna skilja ut sig från andra som kallade sig psykoanalytiker men som man uppfattade saknade grund för yrkestiteln. Det andra skälet som angavs var att det på den tiden fanns så lite litteratur om psykoanalys, vilket gjorde det svårt att läsa sig till yrket .

Här föreslås att begreppet psykodynamiskt har fått sitt starka fäste utifrån det som IPA sedan 1910 och till dags dato står för. De psykoterapeuter som inte fick vara med i eller inte ville vara med i de till IPA anslutna föreningarna, det vill säga de som inte tyckte sig ha täckning för att beteckna sig som psykoanalytiker, eller som inte ville beteckna sig som psykoanalytiker, tog ett eget till psykoanalysen närliggande ord för det de hade att erbjuda: Ordet var psykodynamisk och den behandling de tillhandahöll var psykodynamisk terapi och inte psykoanalys.

De som accepterade att en annan grupp psykoterapeuter tagit de breda begreppen psykoanalys och psykoanalytisk terapi som varumärken, ville sannolikt ha ett eget ord med liknande klang som psykoanalys för vad de erbjöd. Det fick bli psykodynamik. Det fick bli psykodynamisk teori och psykodynamisk terapi.

De som inte var med i IPA men stod för liknande insatser som de i IPA utkristalliserade sig som de psyko­dynamiskt inriktade psyko­terapeuterna. De var de psyko­terapeuter som huvudsakligen läste psyko­analytisk teori, som oftast fick undervisning, handledning och samtals­behandling för egna behov av psyko­analytiker hörande till IPA, men som själva praktiserade vad de kallade psyko­dynamisk terapi.

Startskottet för begreppet psyko­dynamisk så som vi idag använder det föreslås alltså gå 1910 men det är först senare, då psykoterapi blir en alltmer utbredd företeelse, som det får tillräcklig densitet.

Psykodynamikerna formade och odlade under 1900-talet en egen identitet – på det vis som grupper av människor ofta gör. Kanske var det för att måna om sin egen identitet och av risk för att kliva in på de andras, på de mäktigares område, på psyko­analytikernas område, som det var få av de psyko­dynamiskt inriktade terapeuterna som gav sig på att låta sina patienter ligga ner under behandling så som Sigmund Freud rekommenderat. Kanske handlade det om att de psyko­dynamiska psyko­terapeuterna av psyko­analytikerna kunde undervisas i en sämre teknik än de själva använde . Ytterligare en faktor som bidrog till att de psyko­terapeuter som inte var anslutna till IPA sällan använde den psyko­analytiska soffan byggde på ett rykte. Detta rykte gick ut på att de som inte var psyko­analytiker enligt IPAs sätt att se det, de skulle kunna riskera att deras patienter om liggande under behandling bleve psykotiska . Så kom det sig att man ett tag kunde försöka skilja ut psyko­analys från psyko­dynamisk terapi genom att definiera psyko­analys som den metod där patienten samtals­behandlas liggande. Psykoanalys kan som sagt också bedrivas sittande .

Huruvida psykoanalytikernas undervisning av psyko­terapeuter återkommande inkluderade att psykoterapeuterna tilläts avstå psykoanalysens grundregel (se nedan) är i skrivande stund oklart.

Paradoxalt nog fick de psykodynamiskt inriktade psyko­terapeuterna under lång tid ta hand om de allra svåraste patienterna, medan psyko­analytikerna, de mer upphöjda, mötte de lättare fallen. De svåraste patienterna känne­tecknades av att ha bristande jagutveckling, och denna grupp hänvisades till psykoterapi och inte till psykoanalys. Fram till 1980-talet hade inte de beteende­fokuserade terapierna vuxit sig så starka, varför man dessförinnan kort och gott talade om psykoterapi. Så fann sig alltså de psykoterapeuter, som i relation till de psykoanalytiker som var anslutna till av IPA godkända föreningar kunnat få se sig beskrivna som andra klassens psykoterapeuter eller som “B-potatisen” , möta de patienter som psykoanalysen i sin dåvarande form inte rådde på.

För att själv kunna möta också de svåraste patienterna, de patienter som hade outvecklade jagfunktioner – vilket också också kallas jagstrukturer – modifierade psykoanalysen med begreppet parameter sin syn på behandlingens teknik . Det finns de som menar att merparten av dagens psykoterapi­sökande huvudsakligen har behov av hjälp med sina jagfunktioner .

De psykoterapeuter som efter IPAs bildande betecknat sig psykoanalytiker utan att vara utbildade vid en till IPA ansluten förening har fått se sig hamna i ett ingenmans­land bemötta med tystnad både från medlemmarna i föreningar anslutna till IPA och från de som betecknar sig psykodynamiskt orienterade – från bägge håll i anda av vi och de. Legitimerade psykoterapeuter, som inte utbildat sig vid en av IPA godkänd förening, men som ändå uppfattat sig kvalificera för och motiverade att uthålligt axla titeln psykoanalytiker har därmed utgjort och utgör fortfarande en sällsynthet. Detta trots att Sigmund Freud vid närmare betraktande faktiskt också var självlärd psykoanalytiker, och att förutsättningarna för att idag bli en kompetent autodidakt psykoanalytiker är väsentligt mer gynnsamma än då IPA bildades.

Sigmund Freud kunde likna psykoanalys vid det rena guldet medan psykoterapi fick liknas vid den inte lika värdefulla metallen koppar .

Det är inte de psykodynamiskt inriktade terapeuterna som drivit frågan om särskiljande av psykoanalys från psykodynamisk terapi. Utifrån detta faktum förefaller det möjligt att de väsentligaste men inte verbaliserade skälen till försöken att hålla psykoanalys särskilt från psykodynamisk terapi, har utgjorts av önskningar om hög status i samhället och en god ekonomi för de som genom särskiljandet haft att vinna.

Grunden till IPAs bildande var dock sannolikt inte en strävan efter status och ekonomi. Här fanns det nog en befogad rädsla för att inte få vara med som tydlig drivkraft. Psykoanalysen hade i början av 1900-talet inte någon självklar plats i samhället. Ställningstagandet bakom bildandet av IPA byggde troligen på en väl grundad uppfattning om att det stod mellan att psykoanalysen som teori och behandlings­metod skulle vinna eller försvinna. Detta var sannolikt också skälet till att IPA valde att enkom fokusera sin teori kring intrapsykiska omedvetna konflikter.

Strävan mot bra status i samhället och god ekonomi och att vara rädd att inte få vara med är i sig inte klandervärt, men till en teoribildning, som alltsedan sin begynnelse verbalt så satt sanningssökande, förståelse och medvetande­görande av det omedvetna i fokus, ställs naturligt nog stora förväntningar på kongruens.

Sigmund Freud klargjorde att den psykoanalytiska behandlingen bygger på sannfärdighet och att det är farligt att överge detta fundament .

Att psykoanalysens fader uttryckte ambivalens till det riktiga i IPAs bildande har ännu inte fått någon större uppmärksamhet: Sigmund Freud menade att han, hans vänner och medarbetare fann det svårt att hävda monopol på en medicinsk behandling så som skulle bli konsekvensen av IPAs bildande .

Merparten av den insatta mänskligheten har uppenbarligen hitintills haft ett behov av att låta Sigmund Freuds bruk av begreppet psykoanalys få stå för den djupaste förståelsen av sitt eget psyke.

Psykodynamisk är en tautologi?

Uttrycket psykodynamisk är vid närmare granskning en tautologi eller ett syftningsfel. Psyket hos en individ med intakt minnesfunktion är ett dynamiskt system i det dynamiska systemet människa. Intakt minnes­funktion utgör grund­förutsättningen för att kunna vara betjänt av psykoterapi. Vad vi tycks säga med begreppet psykodynamisk är att det dynamiska psyket är dynamiskt.

Begreppet dynamisk psykoterapi

Begreppet dynamisk psykoterapi (DPT) är mer korrekt än begreppet psykodynamisk terapi. Begreppet dynamisk psykoterapi står för att erbjuda en för det dynamiska psyket matchande dynamisk behandling för psykiska problem.

Begreppet dynamisk psykoterapi kan användas som samlingsnamn för psykoanalys, psykoanalytisk terapi, psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi som menar sig möta psykiska problem med dynamisk behandling.

Begreppet psykoanalytisk terapi

Psykoanalys betyder psykets analys. Det vill säga psykets begripliggörande. Att begripliggöra psyket är inte det samma som att behandla psykiska problem. Därför är heller inte begreppet psykoanalys rätt då det gäller psykets behandling.

Sigmund Freud använde begreppet behandling och begreppet psykoanalytisk terapi då han syftade på praktiken med patienterna.

Kärnan i dynamisk psykoterapi

Dynamisk psykoterapi implicerar interaktionen mellan krafter i samverkan respektive i konflikt med varandra .

Psykodynamiskt har vunnit terräng

Sedan 1990-talet har världen över de som betecknar sig psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter vunnit allt större terräng medan psykoanalytikerna fått allt mindre av såväl uppmärksamhet i dagspress, som av offentliga medel och befogenheter. Det tycks exempelvis som att de flesta psykoanalytiker i USA nu huvudsakligen tillhandahåller en-gång-i-veckan-terapier , och i Sverige får inte längre den under IPA reglerade psykoanalytiker­skolan utgöra bas för legitimation till psykoterapeut .

Försämringen av psykoanalysens status och plats i samhället kan ha flera förklaringar. De psykodynamiskt inriktade terapeuterna och de terapeuter som lägger fokus på kognition och beteende, KBT, är till antal nu väsentligt fler än de IPA-anslutna psykoanalytikerna. De psykodynamiskt inriktade, och de psykoterapeuter som har sitt huvudfokus på kognition och beteende, har alltid haft en närmare relation till universitets­världen, och därmed också till det statliga med dess ekonomiska medel. Psykoanalytikerna har oftast varit privat­praktiserande men med sin förenings­anknytning under International Psychoanalytical Association som gemenskap.

Ytterligare en viktig förklaring till det minskade intresset för och de minskade medlen till psykoanalys är att vetenskapliga studier hitintills inte kunnat påvisa något säkert mervärde för behandlingar med så många samtal per vecka så som psykoanalysen från början presenterat som det enda möjliga . Forskningsrön talande för värde av också lägre samtalsfrekvens, och nyttan av även kortare behandlings­perioder, har passat väl då psykoterapi blivit en evidensbaserad behandlingsmetod och att med det ökade samhällsutgifter för psykoterapi följt. Var och en förstår dock att det kan finnas patienter som just är betjänta av att under lång tid mötas många gånger per vecka, men då de inte visat sig utgöra merparten terapisökande blir ämnet svårstuderat.

Vi behöver i detta också ha i åtanke att inte alla som betecknat sig psykoanalytiker sett det som nödvändigt med många samtal per vecka och långa behandlingstider. Redan 1946 lyfte framstående psykoanalytiker det faktiskt potentiellt icke-terapeutiska i att obligat erbjuda långa behandlingar och/eller att tillhandahålla samtal alltför tätt .

Slutligen går det att uppfatta att den psykoanalys som erbjuds utifrån skolor under International Psychoanalytical Association kan ha gått i stå. Alla människors centrala själsliga problem är kanske inte intrapsykiska och omedvetna på så vis som den klassiska psykoanalytiska traditionen bjuder. Det finns också de som menar att det inte är möjligt att lösa omedveten intrapsykisk problematik utan att först ta sig an medveten och förmedveten interpersonell och intrapsykisk problematik . I värsta fall har således den psykoanalys som ensidigt fokuserat på det omedvetna och intrapsykiska olösta konflikter, vilket hitintills merparten av föreningsansluten psykoanalys gjort, faktiskt inte ens varit framgångsrik i att lösa omedveten problematik.

Brist på självständighet

Analys av psykoanalys är en webbsida av samma upphovsman som till den som nu läses. Analys av psykoanalys lyfter att det sedan 1980-talet förelegat en ännu ej i någon branch­publikation bemött kvalificerad analys av den förenings­bundna psykoanalysen och övrig dynamisk psykoterapi. Detta trots att samma analys i mer än 30 år praktiserats, och att där flera konkreta förslag som förbättrar behandlingsutfall i all dynamisk psykoterapi föreligger.

Claes Davidson, som är upphovsman till nämnd analys och dess förslag till optimeringar, har av såväl föreningsanknutna psykoanalytiker som av de som betecknar sig som psykodynamiker under nu mer än 30 år bemötts med tystnad. Så har man valt att förhålla sig fast att Davidson i sin mest omfattande bok just visar på hur osjälvständigt de psykoterapeuter som inte betecknar sig psykoanalytiker hitintills valt att förhålla sig. Detta exempelvis genom att acceptera att använda en sämre terapeutisk teknik än vad de använt som hitintills uppfattat sig ha mer rätt än någon annan psykoterapeut att använda yrkestiteln psykoanalytiker .

Att man inom dynamisk psykoterapi varit osjälvständig är inte det samma som att man behöver fortsätta att vara det. Man väljer sitt liv. Det är också ett centralt budskap i Claes Davidsons författarskap och praktik.

Behandlings­fokus konflikt­lösning

Fokus för psykoanalytisk terapi – och därmed nära följande psykodynamisk terapi – har sedan Sigmund Freud att identifiera och att assistera till lösning av olösta konflikter .

Att hjälpa sin patient till konflikt­lösningar sker genom härbärgerande, klarifikation, konfrontation och tolkning . Tolkning handlar här om att skapa förståelse ur sådant som ännu inte helt uppenbart tycks äga mening.

Tolkning kan ske både med ord och med handlingar . I den mån de förmedlas patienten utgör också psykoterapeuters känslor handlingar. Både tolkningar i form av ord och handlingar kan visa att man förstår sin patient.

Under lång tid har huvudfokus för psykoanalytisk terapi legat på verbal tolkning. Det finns de som menar att innan man kan nå så kallad neurotisk problematik – vilken kan lösas genom verbala tolkningar – behöver de icke-neurotiska olösta existentiella konflikterna lösas. Det sker framförallt genom härbärgerande, klarifikation och konfrontation i relation med de väl genomtänkta och innan psykoterapi påbörjas överenskomna och sedan efterhållna ramarna för behandlingen .

Terapeutens förståelse i ord, känslouttryck och andra handlingar, att dessa är samstämmiga och samstämmigt har terapeutiska kvalitéer, är troligen det avgörande för framgångsrik psykoterapi. Ett i psykologin modernt ord för förståelse är att mentalisera.

Att bli förstådd leder rimligtvis också till patientens upplevelse av att vara förstådd, vilket också kan formuleras som att komma till insikt. Vi talar ibland om psykoanalys och psykodynamisk terapi som insiktsterapier.

Inom psykoanalys och psykodynamisk terapi, PDT, har man hitintills alltför sällan talat om, och haft svårt att effektivt möta beteende som står i konflikt med det man är satt att göra. Detta kan ses i psykoanalysens och PDTs problem kring vilja, ansvar och skuld och därmed sammanhängande svårigheter i arbetet kring terapins kontrakt, vilket här brukar benämnas ramar – ramarna för det gemensamma arbetet – där patientens och/eller terapeutens problem med överenskommelser ofta inte tillräckligt uppmärksammats .

På samma sätt som psykoanalys och PDT har också KBT möjlighet till optimering då det gäller ansvars­tagande i samtals­behandling.

Konflikt­lösning med förhinder

Konflikt­lösning har dynamisk psykoterapi haft svårt med trots att psykoanalysens explicita fokus alltsedan start handlat om att lösa olösta konflikter . Man har hitintills nämligen med få undantag i det teoretiskt formulerade endast intresserat sig för det omedvetna och omedvetna konflikter . Detta trots att Sigmund Freud redan år 1899 delat upp människans medvetenhets­nivåer i det medvetna, det förmedvetna och det omedvetna .

I PDT verkar man inte ta ställning i medvetenhetsnivåer överhuvudtaget, trots sin närhet till Sigmund Freuds psykoanalys.

Ofta undviker numera de som teoretiserar kring och bedriver psykoanalys eller psykodynamisk terapi begreppet konflikt och ersätter det med det till synes mildare ordet dynamik. Begrepp som dynamiskt fokus och dynamisk tolkning är exempel på detta. Ett undvikande av begreppet konflikt är också i detta sammanhang problematiskt. Här kommer man att lägga ett ensidigt fokus på psykologiska krafter i samspel, men inte i konflikt. Därmed sysslar man inte längre med psykets dynamik trots att det är det man utger sig för att göra. Vi sade ju tidigare att dynamisk psykoterapi implicerar interaktionen mellan krafter i samverkan respektive i konflikt med varandra .

Det omedvetna och konflikter i KBT

Vi har idag således dels en psykoterapeutisk inriktning som i sin teori enbart fokuserar på det omedvetna – psykoanalys – medan vi har en annan psykoterapeutisk inriktning som i sin teori inte tar begreppet det omedvetna i sin mun – KBT. Vi har en inriktning som anger sitt huvudfokus ligga på konflikter och konfliktlösning, och vi har en psykoterapi­inriktning som alls inte tar begreppet konflikt i sin mun.

Om man granskar behandlingen i KBT närmare så handlar också KBT minst till del om medvetande­görande. Kan vi medvetande­göra något som vi redan är medvetna om? Kan det vara så att det KBT fördjupar sig i då man medvetandegör är det förmedvetna? Kan det vara så att KBT fokuserar på det område av mänsklig problematik som så få som betecknar sig psykoanalytiker och psykodynamiska terapeuter hitintills intresserat sig för? Även om KBT undviker begreppet konflikt, så kan bara konflikt­lösning utgöra receptet också för framgångsrik behandling i KBT.

Det är svårt att tro att det är annat än taktiska skäl som ligger bakom KBTs systematiska undvikande av inom PDT och psykoanalys etablerade begrepp. Fortfarande handlar det psyko­terapeutiska fältet om den enskilda behandlingens överlevnad, så som det gjorde då psykoanalysen var ung och IPA bildades, och det är en av förklaringarna till att konkurrerande psykoterapi­former väljer olika ord för samma sak. Så småningom kanske mänskligheten förstår att integrera det bästa ur de bästa psykoterapierna. Människans förståelse för sig själv är ännu i sin linda.

Psykoanalysens grund­regel

Sigmund Freuds viktigaste regel för den psykoanalytiska tekniken var att patienten skulle säga det som föll honom eller henne in. Detta formulerades också som att associera fritt, eller att uttala det som pågick i ens tänkande . Moderna svenska psykoanalytiker kan med samma innebörd här uppmana sina patienter att tänka högt . Då Sigmund Freud talade om regler var det metaforiskt – han kunde likna psykoanalys vid schackspelande, och han föredrog att använda ordet rekommendation i det han skrev om psykoanalytisk teknik .

Psykoanalysens upphovsman arbetade med vuxna patienter. Hur man skulle arbeta med barn och ungdomar var han inte närmare engagerad i, men i sitt förord till en viktig bok om vad man på den tiden kallade missanpassade ungdomar, menade han att man med dem behöver göra något annat än psykoanalys, men något med psykoanalys jämställt

Att avstå psyko­analysens grundregel

Sigmund Freuds grundregel, så som den formulerades av honom, har hitintills varit det allra mest mest basala i den psykoanalytiska tekniken.

Bland psykodynamikerna har man blivit eller alltid varit benägen att tumma på psykoanalysens upphovsmans viktigaste krav på samtalsbehandling. Psykodynamiskt inriktade terapeuter överenskommer inte alltid med sina patienter att de behöver säga det som faller dem in, tänka högt eller associera fritt .

Ibland avstås psykoanalysens grundregel med stöd av tanken på att också tystnad är kommunikation och/eller det faktum att Sigmund Freud på 1920-talet upptäckte att också det att tala kan utgöra så kallat motstånd . Tystnad är tillåten i psykoanalys, men den uppmuntras inte .

Kan det vara så att merparten av de psykoanalytiker som undervisat psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter faktiskt avstått att uppmana dem att använda psykoanalysens grundregel? Avstås idag psykoanalysens grundregel lika ofta också bland psykoanalytiker?

Vad krävs för effektiv psykoterapi?

I barn­psykoterapier blir det inte meningsfullt, men har vi utan en överenskommelse om att tonårs­patienten eller den vuxna patienten ser till att tänka högt, och ett värnande om denna överenskommelse, verkligen möjlighet att identifiera och hjälpa till att lösa dessa hjälpsökandes allra svåraste problem? Har vi utan ett förutsättnings­löst intresse för lösning av konflikter på alla medvetenhets­nivåer, och i människans såväl inre som yttre verklighet, möjlighet att assistera människor till lösning av centrala psykiska problem?

En psykoterapi för alla

I linje med det här ovan beskrivna ser vi i dessa dagar världen över författare inom fältet psykoanalys och psykodynamiskt inleda med att de använder begreppen psykoanalytisk och psykodynamisk omväxlande och likställda. Finns det inte en risk att man tappar fokus och därmed gör onödiga energi­förluster då man använder två begrepp för att beskriva en och samma sak?

Kommer vi att på sikt tona ner tautologin psykodynamiskt och låta psykoanalysens namn få stå för teoribildningen inom området, så som den gjort från start, medan begreppet psykoanalytisk terapi får stå som samlingsbegrepp för de terapier som i vidaste mening ägnar sig åt förståelse? Sigmund Freud själv tyckte begreppet psykoanalytisk terapi var bra.

Kommer Sigmund Freuds psykoanalys att ställas på museers hyllor tillsammans med uttrycket psykodynamisk, medan begreppet dynamisk psykoterapi får en än större plats?

Kommer vi till och med ha modet att integrera det bästa ur de mest framgångsrika psykoterapiformerna, synkronisera ordvalen mellan olika psykoterapiformer, och anpassa psykoterapier efter patientens förutsättningar och behov, och kort och gott tala om psykoterapi?

Läs mer här: Dynamiska system

Referenser

1.
Psykodynamisk leksikon : den psykodynamiske psykologi fremstillet i 548 encyklopædiske artikler og 313 kortere biografier. 2. udgave. Copenhagen: Hans Reitzel; 2019. 988 sider.
1.
Ellenberger HF. The discovery of the unconscious: the history and evolution of dynamic psychiatry. New York: Basic books; 1970.
1.
Sandell R. Research on outcomes of psychoanalysis and psychoanalysis-derived psychotherapies. In: Textbook of Psychoanalysis [Internet]. American Psychiatric Pub; 2012. p. 385–403. Available from: http://psykoanalys.se/psykoanalys/pdf/Chapter26Sandell.pdf
1.
Davidson C. Psykoanalytisk terapi - tredje upplagan - I huvet på en shrink. Hovås: Bokförlaget Altum; 2019.
1.
Freud S. L’Hérédité et l’étiologie des névroses. Revue neurologique. 1896;4 (6):161‑169.
1.
Worm K. Freud im Kontext [Internet]. Berlin: InfoSoftWare; 2010. Available from: https://www.infosoftware.de/freud.htm
1.
Johansson PM. Psychoanalysis in Sweden. 1 [Internet]. 2015 Dec 1 [cited 2019 Aug 21];22–40. Available from: https://www.psychoanalyse-journal.ch/article/view/jfp.56.3
1.
Freud S. Über “wilde” Psychoanalyse. Zentralblatt für Psychoanalyse. 1910;1(3):91–5.
1.
Lehmann A. Die physischen Äquivalente der Bewusstseinserscheinungen. Leipzig: O. R. Reisland; 1901. (Die körperlichen Ausserungen psychischer Zustände. Zweiter Teil.).
1.
Lehmann A. Elemente der Psychodynamik. Leipzig: O. R. Reisland; 1905. (Die körperlichen Ausserungen psychischer Zustände. Dritter Teil.).
1.
Michael Guy Thompson. Personlig kommunikation där psykoanalytikern Michael Guy Thompson svarar: “Silence is allowed in psychoanalysis, it just isn’t encouraged.” [Internet]. 2016. Available from: http://www.michaelguythompson.com/
1.
Freud S. Zur Geschichte der psychoanalytischen Bewegung. In Leipzig und Wien; 1914. p. 207–60. (Jahrbuch der Psychoanalyse. Neue folge des jahrbuchs für psychoanalytische und psychopathologische forschungen; vol. VI/1914).
1.
Risberg T. Ramar och rambrott i psykoterapi med ungdomar [Internet] [Examensuppsats]. [Stockholm]: Ericastiftelsen; 2016. Available from: https://silent.se/dp/Ramar%20och%20rambrott%20i%20psykoterapi%20med%20ungdomar.pdf
1.
Ogden TH. The concept of interpretive action. The Psychoanalytic Quarterly. 1994 Apr 1;63(2):219–45.
1.
Freud S. Bemerkungen über die Übertragungsliebe. In: Sammlung kleiner Schriften zur Neurosenlehre : t 4. Wien: Hugo Heller; 1918. (Weitere Ratschläge zur Technik der Psychoanalyse).
1.
Shedler J. That was then, this is now: An introduction to contemporary psychodynamic therapy [Internet]. 2006 [cited 2019 Aug 18]. Available from: https://jonathanshedler.com/PDFs/Shedler%20(2006)%20That%20was%20then,%20this%20is%20now%20R9.pdf
1.
Aldrich CK. An introduction to dynamic psychiatry. New York: McGraw-Hill; 1966.
1.
Davies A. Contemplating Silence: A review of understandings and clinical handling of patient silence in psychoanalytic psychotherapy [Internet] [Doktorsavhandling]. School of psychotherapy, Auckland university of technology; 2007 [cited 2019 Aug 17]. Available from: https://openrepository.aut.ac.nz/handle/10292/691
1.
Freud S. Die Traumdeutung. Leipzig: Franz Deuticke; 1900.
1.
Davidson C. Dr Claes Davidson. 1986 [cited 2019 Aug 1]. Det förmedvetna. Available from: http://www.claesdavidson.se/downloads/davidson_det_formedvetna.pdf
1.
Christian C, Eagle MN, Wolitzky DL, editors. Psychoanalytic perspectives on conflict. 1 edition. London and New York: Routledge; 2017.
1.
Safran JD. Psychoanalysis and psychoanalytic therapies. Washington, D.C.: American Psychological Association; 2012.
1.
Freud S. Geleitwort. In: Verwahrloste Jugend: die Psychoanalyse in der Fürsorgeerziehung: zehn Vorträge zur ersten Einführung. Leipzig Wien Zürich: Internationaler Psychoanalytischer Verlag; 1925. p. 3–6.
1.
Brücke E v. Vorlesungen über Physiologie. Erster Band. Wien: Wilhelm Brauimüller; 1885.
1.
Benedek T, Rubenstein BB. The correlations between ovarian activity and psychodynamic processes: I. The ovulative phase. Psychosomatic Medicine. 1939;1(2):245–70.
1.
Alexander F, French TM. Psychoanalytic therapy: Principles and applications. New York: Ronald Press; 1946.
1.
Rubenstein BB, Benedek T. Correlations between ovarian activity and psychodynamic processes. Psychosomatic Medicine. 1939;1(2):243–70.
1.
Grinker RR, Spiegel JP. Men under stress. Philadelphia: Blakiston; 1945.
1.
Davidson C. Dr Claes Davidson. 1986 [cited 2016 Jan 28]. The problem of the preconscious. Available from: http://www.claesdavidson.se/downloads/davidson_problem_preconscious.pdf
1.
Freud S. Das Ich und das Es. Leipzig: Internationale Psychoanalytische Verlag; 1923.
1.
Wallerstein RS. The talking cures : the psychoanalyses and the psychotherapies. New Haven: Yale University Press; 1995.
1.
Whitehorn JC. The Psychiatrist: His Training and Development: Report. Washington, DC: American Psychiatric Association; 1953.
1.
Norcross JC, VandenBos GR, Freedheim DK. History of psychotherapy : continuity and change. Washington, DC: American Psychological Association; 2011.
1.
Eissler KR. The effect of the structure of the ego on psychoanalytic technique. Journal of the American Psychoanalytic Association. 1953;1:104–43.
1.
Freud S. Wege der psychoanalytischen Therapie. Internationale Zeitschrift für ärztliche Psychoanalyse. 1919;5:61–8.
1.
Gieser S. Psykoterapins pionjärer i Sverige. Stockholm: Proprius; 2009.
1.
Davidson C. Psykoterapi i praktiken : hur gör man egentligen? Hovås: Bokförlaget Altum; 2015.
1.
Thompson C. Psychoanalysis : evolution and development. New York: Hermitage House; 1950.
1.
Freud S. Zur Einleitung der Behandlung. Weitere Ratschläge zur Technik der Psychoanalyse. In: Schriften zur Neurosenlehre und zur psychoanalytischen Technik (1913-1926). Wien: Internationaler Psychoanalytischer Verlag; 1913.