BUP är samverkan

Samverkan är en helt central komponent i effektiv barn- och ungdoms­psykiatri, men det är det många som inte förstått.

I media ställer man oftast vikten av samtal i BUP mot att man där är rädd för en slentrianmässig förskrivning av läkemedel. Även de som arbetar i BUP glömmer, eller är inte fullt ut medvetna om, hur otroligt mycket av deras arbete som handlar om samverkan, eller hur mycket av deras arbete som borde handla om samverkan. När BUP-personal uttalar sig i media hör man dem oftast gå i fällan att bara ställa samtal mot läkemedel.

Men många barn och ungdomar med psykiska problem är inte bäst hjälpta av att huvudsakligen sitta i en fåtölj med en professionell i en annan fåtölj och föra samtal.

Samtidigt behöver barnets eller ungdomens röst bli hörd.

Alla de vuxna som finns runt ett barn eller en ungdom med ett psykiatriskt tillstånd behöver oftast samverka för att barnet eller ungdomen skall kunna börja må och fungera bättre. Man behöver hjälpas åt att anpassa och optimera barnets eller ungdomens kontext, dess sammanhang, för att psykisk förbättring skall kunna inträda.

BUP, föräldrarna, barnhälso­vården, lärarna, skolhälso­vården, habiliteringen, den kroppsliga sjukvården, i många fall också social­tjänsten, och i vissa fall andra vuxna i barnets närhet behöver oftast nära samverka för att det skall bli bra barn- och ungdoms­psykiatri.

Att säga att BUP är samverkan är att spetsa till det. Självklart har både samtal och läkemedel också sin plats i framgångsrik barn- och ungdoms­psykiatri, men faktum är att dessa två behandlingar ofta inte hjälper om inte en fullgod samverkan samtidigt pågår.

De allra flesta som arbetar i BUP samverkar kring varje patient, men många av de psykologer, kuratorer, sjuk­sköterskor, läkare, arbets­terapeuter och fysio­terapeuter som där verkar har ofta inte gjort klart för sig hur mycket av deras arbete som faktiskt handlar om samverkan, eller hur mycket som borde handla om samverkan. På de arbetsplatser där personalen ges det utrymmet samverkar de intuitivt, och självklart, men många gånger utan att tänka på att det de gör är att samverka, och på hur mycket detta deras samverkans­arbete skiljer sig från hur man oftast arbetar i vuxen­psykiatri.

Återkommande delar man i BUP i Sveriges olika regioner in samverkan i en mängd olika typer av samverkan, och i denna mängd av olika typer av samverkan tappar man många gånger bort vårdnadshavarnas centrala samverkans­roll. Vikten av vårdnads­havares deltagande i det psykiatriska arbetet med barn och ungdomar tas av många som så självklar att man inte tänker på att det är den allra mest grund­läggande samverkan som behöver ske för alla barn i BUP, och för merparten av alla ungdomar i behov av hjälp av BUP.

I vissa av Sveriges regioners barn- och ungdoms­psykiatri har man uppfunnit yrkes­kategorin Samverkans­kurator. Det är en god idé för de BUP-patienter som bara behöver samverkan, eller en mycket omfattande och frekvent samverkan, och mycket mindre av andra BUP-insatser. Men att en Samverkans­kurator som inte är direkt involverad i det övriga arbetet kring patienten – när ett sådant också pågår – samverkar kring patienten kan bli mindre optimalt där det finns en annan medarbetare som bättre känner patienten och dennes vårdnadshavare.

Möjligheten att kommunicera i krypterade säkra video­samtal gör nu att alla som BUP behöver samverka med lättare kan mötas i grupp, och där synkronisera sig med målet att erbjuda gemensamma barn och ungdomar så goda livs- och utvecklings­betingelser som möjligt.

Läs mer här: Barn är inte ännu vuxna