Hierarkisk psykiatrisk diagnostik

På de allra flesta håll i vårt välutvecklade land genomför man idag basutredningar i den första kontakten med patienter i psykiatri. Man går då med speciella formulär igenom ett antal möjliga psykiatriska diagnoser för att ringa in vad det patienten söker för handlar om.

Ofta används i dagens psykiatriska basutredningar onödigt mycket tid till att tala om allt psykiatriskt möjligt, innan man talar om det psykiatriskt viktigaste. Det vill säga det som gör att man kanske riskerar att inte åter få möta sin patient.

Depression är den vanligaste potentiellt akut dödliga sjukdom vi har att göra med i såväl barn- och ungdomspsykiatri som i allmän psykiatri. Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen bakom självmord.

Det tar omkring 30 minuter även för en relativt ovan professionell att med en patient ringa in att hen lider av den potentiellt dödliga sjukdomen depression. Den mer erfarne har under samma tid dessutom hunnit gradera depressionens svårighetsgrad.

Man kan i psykiatri inte bara rädda liv genom att så snabbt möjligt ringa in diagnosen depression. Man får i tillägg dessutom en utmärkt psykopedagogiskt logisk ingång till att undersöka allt som kan ha lett till att depressionen uppkom, och till det som nu vidmakthåller dess existens.

I konceptet hierarkisk psykiatrisk diagnostik ingår lika självklart som i all svensk sjukvård att patienten så snart möjligt får del av vår bedömning. Idealiskt är det här att patienten får lotsas fram till att själv fastställa sin allvarliga diagnos. Om patienten är minderårig bör man också låta vårdnadshavare själva tänka ut vilken diagnos som bäst beskriver det potentiellt farliga lidande som barnet eller ungdomen dras med. Att patient, och i förekommande fall vårdnadshavare, kommit fram till rätt diagnos bekräftas så av den professionelle. Detta förfaringssätt lägger grunden till det självförtroende och den autonomi som är så väsentliga för ett tillfrisknande från depression. Patienten kan säga till sig själv och andra säga: “Jag kom själv fram till min diagnos”. Vårdnadshavare kan till sig själva och andra säga: “Vi kom fram till vad vårt barn/vår ungdom led av”.

I hierarkisk psykiatrisk diagnostik där depression konstaterats föreligga, och denna diagnos har delats med patient och närstående, fullföljer den professionelle sin psykiatriska basutredning efter det att hen först fastställt diagnos depression. Under rubrikerna utlösande och vidmakthållande faktorer till depression samverkar hen med sin patient, och eventuella vårdnadshavare, och gör sin basutredning till än mer begriplig psykiatri.

Vi skall självklart i psykiatri inte alltid inleda med att undersöka om det som vi benämner som egentlig depression föreligger. Men om vi vet att patienten söker med nedstämdhet, irritabilitet (för barn och ungdomar), anhedoni, tidigare självmords­försök, frekvent återkommande tankar på att ta sitt liv, ett självskade­beteende, och/eller ett visst antal till av de totalt nio möjliga symtomen på egentlig depression då blir det onaturligt, och återkommande direkt farligt att inte prioritera undersöka om patienten lider av egentlig depression.

Hierarkisk psykiatrisk diagnostik kan med mer utbildning till all personal också tidigare än nu upptäcka även de andra potentiellt dödliga sjukdomarna man kan möta i psykiatri: ätstörningar, hjärntumörer och andra allvarliga somatiska tillstånd som tett sig som psykiatriska tillstånd, eller allvarlig somatisk samsjuklighet med psykisk sjukdom.

Läs mer här: Tankefelet depressions­kullerbyttan