Konkurrerande psykoterapi­former

Man vill gärna tänka att olika psykoterapiformer kompletterar varandra, så att viss typ av psykoterapi passar bättre för vissa problem eller vissa patienter. Det kan vid ytligt betraktande te sig som om att vissa psykoterapi­former gör något helt annat än andra. Men undersöker man dem närmare skall man finna att mycket av skillnaderna ligger i ordval.

I kognitiv beteendeterapi, KBT, talar man om undvikande, om exponering, kognitiv dissonans, medvetandegörande och modern inlärningsteori. I dialektisk beteendeterapi, DBT, talar man om dialektik och om behovet av färdighetsträning. I psykoanalys talar man om insikt, konflikter, försvar, vikten av vad man har för tidigare erfarenheter och om det omedvetna. I psykodynamisk terapi, PDT, talar man om dynamik och om relationer. I mentaliseringsbaserad terapi, MBT, talar man om mentalisering.

I KBT undviker man till synes systematiskt begreppet konflikt, medan man i psykoanalys till synes systematiskt undviker uttrycken exponering och beteende. Granskar man dessa två ser man att psykoanalys (om korrekt bedriven) absolut erbjuder patienten exponering under namn av att associera fritt eller att tänka högt, och att KBT precis som psykoanalys sysslar med olösta konflikter, men här med stöd av begreppet kognitiv dissonans. Bägge terapiformer verkar också syssla med något som inte alltid är riktigt medvetet. Färdighetsträning måste självklart vara del av all framgångsrik psykoterapi.

Gemensamt för dagens psykoterapiformer är dock att de alla gärna talar om människors hjärnor, som om de inte litar på att de får gehör om de inte också kan peka på ett organ som tycks ha med saken att göra. Ser vi tillbaka finner vi att redan på 1800-talet föreligger det en association mellan psykoterapi och hjärnan. Sigmund Freud, som i grunden var neurolog, kom att bli världens första autodidakte psykoanalytiker. Till skillnad från dagens olika psykoterapi­inriktningar gjorde dock Sigmund Freud inget nummer av sin kunskap om hjärnan och det övriga nervsystemet.

Patienter, de som betalar för behandlingen och de i psykoterapi yrkesverksamma skulle bättre begripa vad som tillhandahålls om psykoterapi­formerna med olika namn gjorde sig språkligt mer kompatibla.

Läs mer här: Undvikande och exponering i psykoterapi