Vart tog rädslan vägen?

Jan 03 2020

Vart tog rädslan vägen när nu alla bara talar om ångest?

I vår tid har ordet rädsla nästan försvunnit ur det svenska språket. Möjligen kan människor idag bli rädda då de söker känslan i skrämmande filmer. I övrigt så handlar allting åt det hållet om ångest. Till och med hundar och kycklingar har idag ångest. Hundar beskrivs exempelvis få ångest då det ringer på dörren, och kycklingar tänks uppleva ångest då de av misstag skållas levande på ett slakteri.

Begreppet realångest är det närmaste vissa i den psykologi­fokuserade branschen kommer då de idag försöker förklara att människor de möter har uppenbara skäl att känna som de känner. Med realångest menar de det som exempelvis människor som lever under hot att bli dödade kan uppleva. Är realångest inte kort och gott att vara rädd? Är det klokt att trycka in ordet ångest där och på alla andra ställen där det idag används?

Idag finns det klimatångest, samtidsångest, hälsoångest, prestationsångest och mängder av andra kombinationer med ordet ångest. Alla tänkbara mänskliga yttringar där vi istället skulle kunna säga att vi är rädda ersätts med ordet ångest. Vart tog upplevelsen rädsla vägen?

Är det dags att avveckla ordet rädsla? Skall framtidens barn kanske ha mörkerångest istället för mörkerrädsla? Skall vi säga att vi går och ser en ångestfilm där vi idag använder ordet skräckfilm?

Undvikande­­beteendet tala ångest

Här föreslås att den enorma utbredning ordet ångest har tillåtits få handlar om ett kulturellt sanktionerat undvikande­beteende. Intellektualisering är det mer specifika namnet på denna typ av undvikande­beteende. Begreppet intellektualisering uppfanns i Sigmund Freuds variant av psykoanalys. Intellektualisering utgör en av flera olika varianter av psykologisk aktivitet som man i klassisk psykoanalys benämner som försvar eller försvars­mekanismer. Idag talar man i psykoterapi­sammanhang hellre om undvikande än om försvar.

Dagens överdrivna användande av ordet ångest, där man istället tydligare skulle använda ordet rädsla, kan handla om en rädsla för att uppleva rädsla, om att försöka låta bli att känna efter, och om att försöka låta bli att ta ställning inför sådant som vi har skäl att vara rädda för.

Då vi talar om ett kulturellt sanktionerat undvikande­beteende kan vi ha i åtanke att Sigmund Freuds psykoanalys frekvent valt att använda ordet ångest före ordet rädsla. Ett av psykoanalysens tidiga begrepp var kastrations­ångest. Senare begrepp som den nu förhärskande varianten av psykoanalys anammat är dödsångest och existentiell ångest.

Psykoanalytiker har naturligtvis använt ordet ångest i sina olika sammanhang med god uppsåt, men det tycks möjligt att man i sin teori råkat distansera sig från sina egna rädslor inför det som i människors verklighet finns att vara rädd för. Några av de tongivande psykoanalytikerna kanske också har haft svårt att identifiera vad de själva känner. Kastrations­rädsla, dödsrädsla, och existentiell rädsla är alternativa begrepp som väntar på sin ökade användning.

En likhet mellan nyare psykoterapi­former med inriktning på kognition och/eller beteende och den nu vanligaste formen av psykoanalys är en frekvent användning av ordet ångest före ordet rädsla. Dagens täta användning av ordet ångest före ordet rädsla kan till del vara en kvarleva från tidig freudiansk psykoanalytisk teoribildning.

Att använda ordet ångest, där vi vid närmare eftertanke bättre skulle bruka ordet rädsla, kan också handla om att vilja ge sken av att ha erövrat ett psykologiskt tänkande. Den utbredda användningen av ordet ångest, där ordet rädsla bättre passar in, kan ha sin grund i att många människor idag inte förstår sig själva och andra bättre än så.

Läs mer här: Ångest är en signal