Människan är långt ifrån perfekt. Många gånger händer allt för snabbt och vi hinner inte med. Vi blir överraskade och låter oss överraskas. Vi handlar återkommande oövertänkt eller avstår att göra något där vi borde. Det är först då vi fått tid att känna efter och tänka närmare på saken som vi inser vad som är rätt. Ibland är det först när vi fått sova på saken som vi konstaterar att något blivit fel.
Många människor låter det vara där. De konstaterar att de borde ha tänkt annorlunda, att de borde ha sagt annorlunda eller att de borde ha gjort annorlunda. Många gånger klandrar de sig för att inte ha tänkt, sagt eller gjort klokare då det begav sig. De anser att det nu är försent att göra något åt det, det som hände då.
Problemet med att inte korrigera sig
Då vi väljer att avstå rätta till det som inte blivit bra då unnar vi oss inte att det skall bli bra. Det sorgliga med att inte rätta till sådant som blivit fel är att man inte unnar sig att det skall bli rätt.
Att vi väljer att avstå ställa saker som blivit fel till rätta handlar oftast om att det är obekvämt. Vi kan skylla på att det är för sent, men oftast är det inte så. Det är en rationalisering.
Det obekväma som väcker vårt motstånd till att korrigera det som blivit fel kan handla om att det kostar energi, och att det kan kännas tråkigt att ta tag i något som redan hänt. Det obekväma kan också handla om att man faktiskt kan få en negativ reaktion från medmänniskor om man berättar att man gått med på något som man vid närmare eftertanke inte vill gå med på.
Meningar vid efterklokhet
Människor vill oftast hålla sina löften och tala sanning samtidigt som det återkommande händer att man – vid närmare eftertanke – inte vill eller inte kan komma dit man sagt att man skall komma, eller inte kan ställa upp på något som man tidigare sagt ja till, eller inte vill ta mot en gåva man tidigare tagit emot. Här behöver vi markera vårt ansvar och vår skuld i det inträffade. Vi behöver i detta meningar som både rättar till det som blivit fel, och som tydligt fördelar ansvar i det inträfffade.
När vi gått med på något vi vid närmare eftertanke inte borde gått med på säger vi “Du, jag är ledsen att jag ställer till besvär, men jag har upptäckt att det inte passar”. Vanligt är här att vi tror att vi behöver förklara varför vi ändrat oss, och risken är då stor att vi trasslar till det. Vi behöver inte ange något skäl till att vi vid närmare eftertanke märkt att det inte passar.
Då vi tagit mot en present som vi vid närmare eftertanke inte uppskattar säger vi: “Du ursäkta, jag märker att din present inte riktigt stämmer för mig, men tack för din tanke.”
När vi upptäcker att vi låtit oss övertalas att gå med på något vi inte borde gått med på säger vi “Du, jag har tänkt efter. Jag borde inte ha gått med på det där. Jag vill inte. Jag kan inte”.
När vi låtit oss överraskas säger vi “Du, jag blev så överraskad. Då jag tänkt närmare på det här har jag kommit fram till..”
När vi sagt något vi vid närmare eftertanke inte står för säger vi “Du, det där jag sa då det märker jag nu när jag tänkt lite till att jag inte står för.”
När vi tänkt något vi efterkloka inte håller med om då behöver vi förlåta oss själva, sörja och tänka annorlunda.
Läs mer här: Interpersonell skuldreglering