Rädd att inte få vara med

Näst svår återkommande eller långvarig smärta, och vår egen och närståendes död, är de flesta människors allra största rädsla att inte få vara med. Man är som mest rädd att inte få vara med de människor man håller av, eller som man skulle kunna hålla av.

De allra flesta människor vill få höra till. De allra flesta människor vill få älska och älskas. Att vara rädd för att inte få vara med människor vi håller av eller skulle kunna hålla av, det är rädsla för ensamhet, det är rädsla för att inte få och ge kärlek.

Rädsla för döden handlar ofta om rädsla för ensamhet, eller om rädsla för att det inte skall gå bra för de som vi har kära då vi inte mer finns och kan hjälpa till.

Några människor skattar sina ideal och/eller sin tro högre än sina liv. Det handlar om önskan om ett gott fortsatt liv för de som lever, för mänskligheten, och/eller om tron på att det finns ett liv efter det nuvarande. Rädsla att inte få vara med i det kommande livet, eller att där få en sämre position än i nuvarande liv, kan göra att man inte fruktar sin egen förtidiga död i det nu pågående livet.

Många människor undviker självständighet av rädsla att inte få vara med. De har inte mod nog att stå för sig själva. De samlas i grupper där lika rädda känner sig mindre rädda av den gemenskap de sökt men där de sällan talar om sin rädsla för att inte få vara med. Där är man rädd att inte få vara med om man talar om att man är rädd att inte få vara med. Ofta skrattar de rädda i grupp istället tillsammans. Detta eftersom gemensamma skratt till oss människor förmedlar att vi är tillsammans och det under vad som ju borde vara glada förhållanden – vilket det tycks handla om eftersom det skrattas. Någon eller några aningen modigare men ändå inte särskilt självständiga står för den rädda gruppens ledning.

Av rädsla för att riskera uppfattas som ensamma, undviker nånga människor osjälvständigt den ensamhet som skulle göra dem gott. De tänker att om de mer eller mindre ofta valde ensamhet så skulle de riskera att inte få vara med de som de håller av, eller få närma sig människor som de skulle kunna hålla av. De saknar mod nog att välja ensamhet då de ensamhet önskar.

Att vara rädd att andra skall tröttna på en handlar om rädsla att inte få vara med. Man vill så gärna få höra till.

I skam är man rädd att inte få vara med om man är som man är och/eller om man gör som man gör. Skam består av tre delar: känsla, tanke och beteende. Den känsla som är aktiv i skam är rädsla. Den tanke som är aktiv i skam är hot om utanförskap. Beteendet ändras i skam så att sannolikheten för att få vara med ökar.

Då vi talar om existentiell ångest menar vi vanligen rädd att inte få vara med och rädd att det inte skall bli som vi vill att det skall bli. Filosofisk talar vi om ovisshetens ångest – på tyska Dasein, på engelska Being. Det ovissa handlar om själva levandet. Existentiell ångest är en del av våra liv. Detta eftersom vi alltid löper risk att förlora eller inte uppnå det vi har mest kärt – ett gott liv i närhet av de som vi vill vara nära.

Dock kan vi oftare än nu hellre tala om existentiell rädsla. Då vi istället talar om rädsla här förstår vi oss själva bättre. Då mentaliserar vi oss själva bättre. Mer påtaglig existentiell rädsla är vanlig när vår psykiska hälsa sviktar. Det sammanhänger med att relationerna till våra medmänniskor då är mer osäkra, och att möjligheten att uppnå ett gott liv tycks mer osäker.

Tankar på döden och självmord är uttryck för förhöjd existentiell rädsla, utmattning eller djup depression då vår psykiska hälsa sviktar. Dessa tankar blir farliga om de resulterar i handling, men tankar är inte farliga. Vi kan vara rädda att inte få vara med samtidigt som vi kan vara rädda att inte få vara tillräckligt självständiga. Att ta vårt liv kan till synes vara ett uttryck för självständighet, men då får vi ju inte vara med.

Läs mer här: Mod