Fråga men inte lyssna på svar

Det att människor frågar och svarar varandra berör temat förväntningar. Den som frågar kan förvänta sig att få ett svar. Den som svarar kan förvänta sig att den som frågar förväntar sig ett svar. Den som svarar kan förvänta sig att den som frågar avsätter uppmärksamhet för det svar som skall komma. Den som svarar på en större fråga kan förvänta sig att få den frågandes uppmärksamhet också under den längre tid som det då krävs för att kunna svara.

Det att människor frågar varandra och tar del av svar berör också teman moral och tysta överenskommelser, det vill säga oskrivna regler. I system där man strävar mot ömsesidig respekt människor emellan har vi en uppfattning vad att fråga handlar om, och vi vet vad att svara på en fråga handlar om. Vad en fråga skall stå för och hur en fråga skall bemötas finns dock sällan nedskrivet som en regel, varken i demokratiska eller i totalitära system. Vi finner detta heller inte i någon lag. Precis som våra språks ord är tyst överenskomna vet vi i olika system vad människors frågor och svar handlar om.

Förvirrande frågande

Ibland ställs frågor på ett sätt som gör medmänniskor irriterade och/eller förvirrade och skamsna. Då vi här reagerar på en annans sätt att fråga, och på hur den tar del av det svar som lämnas, handlar det så gott som alltid om brott mot de oskrivna regler som gäller för att fråga och ta del av svar. I dessa fall ställs frågor men därefter lyssnar den som frågat inte på svar, eller så motsvarar den uppmärksamhet som ges för svar inte alls ställd frågas storlek. Samtidigt som tillräcklig uppmärksamhet för den tillfrågades svar uteblir, tycks den frågande ofta förvänta sig att uppmärksamhet skall ägnas åt honom eller henne. Det erbjudande om uppmärksamhet som frågan från den andre tycktes handla om har väckt förväntan att få svara, men den som har fått frågan har fått se sig bli besviken. Eller så har man inte haft något större behov av att svara på en fråga, men har tyckt att det varit artigt att anstränga sig och lämna ett svar då någon frågar. Man finner sig ha ansträngt sig i onödan. Den andres beteende väcker irritation och/eller förvirring och skam.

Att fråga men inte lyssna på svar är en förvirrande handling. Vi möts av två budskap. Det ena är ett erbjudande om uppmärksamhet under det att vi levererar något den andre signalerar den inte har men önskar. Det andra är att vi inte får det som utlovas och att det som såg ut som efterfrågan på något som den frågande saknade inte var det. Istället finner vi oss oftast i en situation där vi till synes förväntas erbjuda den som frågat – men som inte gett oss tillräcklig uppmärksamhet då vi svarat – vår uppmärksamhet.

Artig eller intresserad

Att visa en medmänniska sitt intresse genom att ställa en fråga kan vara artigt. Att ställa en fråga kan också baseras på ett genuint intresse av att få veta mer. Det är sällan en bra idé att enkom av artighet ställa frågor till människor. Detta då vi vid artiga frågor, utan egentligt intresse för det svar vi får, löper större risk att glömma bort att vi frågat och fått ett svar. Nästa gång vi av artighet åter ställer samma redan besvarade fråga, kommer personen i fråga att förstå att den aktuella frågan också sannolikt bara ställs för att vara artig.

Att ställa en fråga men att inte lyssna på dess svar uppfattas av de flesta människor i jämlikhets­strävande system som oartigt. Att ställa en stor fråga men att bara lyssna på en liten del av det svar som påbörjas det uppfattas också av många människor i samma typ av system också som en oartig handling. Detta återfinns här som sagt inte i någon lag eller som en nedskriven regel. Det finns bara som en tyst överenskommelse mellan människor som tror på ömsesidighet och respekt för människors lika värde.

Den som i demokratiska system ställer en fråga på ovanstående oartiga vis är dock oftast inte ute efter att vara oartig. Han eller hon har oftast inte för avsikt att ställa till problem för andra. Det finns dock ett mindre antal medmänniskor också här som helt beräknande ställer frågor och som sedan helt medvetet avstår att lyssna på svar. Då handlar det om förakt­utlevande. Några kallar samma sak för härskarteknik. I system där man inte uppfattar att människor har samma värde kan detta sätt att förhålla sig kring frågor vara norm. Den som uppfattar sig ha övertag, eller som vill stå över en annan, brukar där tillåta sig att på flera olika vis leva ut sitt förakt mot alla medmänniskor utom de den har starka skäl att hålla sig mer väl med.

Att ställa en fråga men inte lyssna på svar, eller att ställa en stor fråga och bara lyssna på en liten del av det svar som frågan berättigar till kan vi alla göra oss skyldiga till – även i jämlikhets­strävande system. Det händer särskilt när vi är trötta eller stressade. Vi kan vara kluvna. Vi både vill och vill inte höra svaret på det vi frågar om. Eller så vill vi veta, men vill inte så mycket att vi orkar höra svaret på det vi frågat om.

En del människor upprepar dock utan onda avsikter beteendet att fråga och inte lyssna på svar gång på gång. De människor som gör på detta sätt gång på gång har oftast inte blivit konfronterade med sitt oartiga sätt att fråga men inte lyssna på svar.

Att inte få tala till punkt

Personer som ställer frågor men inte lyssnar på svar, låter inte den tillfrågade tala till punkt. Återkommande ser man att samma människor som frågar på detta sätt, även då en fråga inte ställts också avbryter den som talar, så att den inte heller där får tala till punkt.

Undvikande förhållnings­sätt

Den som länge umgåtts med en människa som återkommande ställer frågor men som inte tillräckligt lyssnar på svar, och som återkommande också fått sig bli avbruten av samma person, men utan att ha uppmärksammat den frågande avbrytande på konflikten i dessa beteenden, kommer att vara benägen att bara svara kort på hens frågor. Förhållningssättet har tillåtits vara undvikande.

I vanmakt

Återkommande ser man att ett undvikande förhållningssätt mot någon som ställer frågor men inte lyssnar på svar, eller ger för lite utrymme till svar, resulterar i beskyllningar från den som ställer frågorna och inte lyssnar på svaren. “Du är så sur!” “Du bjuder inte till!” kan det låta.

Den som så att säga ställer pseudofrågor och beskyller sin motpart för att vara otrevlig ser ofta inte den förvirring hen riskerar skapa, den irritation och den eventuella vanmakt hen riskerar att försätta sin motpart i. Den som ställer frågor utan att lyssna tillräckligt på de svar som kommer uppfattar ofta sig själv som trevlig som bjuder på något gott då hen ställer frågor. Att sedan inte tillräckligt utrymme för att ta del av svaren tillkommer det tänker hen inte lika mycket på.

Intresse, uppmärksamhet och minne

Den som återkommande ställer frågor utan att lyssna på svar – och som inte aktivt är ute för att ställa till problem för andra – kan dels ha en ambition att vara artig genom visa sitt intresse, och dels ha problem med sin förmåga till uthållig uppmärksamhet och minne. Problemet mellan oss och den som utan ond avsikt gång på gång använder frågor på ett irriterande och förvirrande sätt är att personen i fråga inte uppmärksammar sin egen otillräcklighet avseende uppmärksamhet och minne utan låter den bli till vårt bekymmer.

Intresse och uppmärksamhet är intimt förknippade. Är vi intresserade av något har vi mycket lättare att att vara uppmärksamma på det. En människa som har svårt med sin uppmärksamhet – som har svårt med sin förmåga till koncentration – kan söka upprätthålla den genom att ställa frågor. Det kan också vara lättare att minnas om det är man själv som leder det som det talas om. Att ställa frågor handlar om intresse för att få svar på något. Genom att fråga kan vi väcka vårt intresse och öka vår uppmärksamhet. För de som ofta frågar och har svårt att följa upp svar räcker inte den genom frågandet tillfälligt väckta uppmärksamheten till att lyssna på det följande svaret.

Ibland kan ovanan att ställa frågor men inte lyssna på svar vara del i något som faktiskt underhåller problem med koncentration och minne. Detta genom att man får bristfällig kontakt med sina medmänniskor när man gör det på det sättet. Bristande kontakt väcker rädsla, och rädsla tar av ens koncentrations­förmåga. Man kan ha hamnat i en ond cirkel som underhåller bristande kontakt med medmänniskor och bristande uppmärksamhet.

Konstruktiv hantering

Vi kan sätta stopp för människor då de ställer en fråga men inte lyssnar på svar. Vi säger – “Vänta, nu ställde du en fråga!” Vi kan också sätta stopp för människor då de ställer för stora frågor i förhållande till den uppmärksamhet de ger svaret. Vi säger – “Vänta, nu ställde du en stor fråga men lyssnade bara på en liten del av mitt svar!”

Är det så att vi låtit lång tid gå utan att ta upp det problemet med en medmänniska som frågar och inte lyssnar på svar, då behöver vi också fundera kring det ansvar som vi under kortare eller längre tid själva brustit i genom att låta den andre hålla på att fråga och inte lyssnar på svar. Tycker vi att vi har varit försumliga här kan vi säga: “Det här borde jag tagit upp tidigare. Jag har iakttagit att Du ofta ställer frågor men inte lyssnar på mitt svar.”

Människor som har dragits ett tag med sitt problemskapande beteende att ställa frågor utan att lyssna på svar, och som önskar utveckla sig och sina relationer, kan börja med att fråga sig: “Lyssnar jag på de svar jag får då jag ställer frågor?” “Varför frågar jag det jag frågar?” “Får jag ut det jag önskar genom att fråga det jag frågar?” “Har jag skäl att informera min omgivning om att jag uppmärksammat det här destruktiva beteendet hos mig själv?” “Bör jag be om ursäkt för det, och slå fast att jag fortsättningsvis kommer att göra annorlunda?”

Läs mer här: Turtagning i samtal