Förnekande och förakt

Jul 02 2023

Förnekande och utlevande av förakt är två liknande och vanligt förekommande aktiviteter vilka ställer till problem för människor.

Den vinst som uppnås vid framgångsrikt föraktutlevande och förnekande är skenbar. Såväl förnekande som förakt sker på bekostnad av något.

Förakt

Då förakt blir till handling kan vi tala om föraktutlevande. Till vardags säger vi dock ofta bara kort och gott förakt då det handlar om föraktfullt beteende. “Det är förakt!” kan vi utbrista då vi iakttar att någon eller några levt ut förakt.

Att se ner på någon eller några är att förakta. Man ser ner från en högre position än det man ser ner på. Med en högre position avses här bildligt från en bättre position. Att se ner på någon betyder att man tycker sig vara bättre än den man ser ner på – man ser varken den andre som sin jämlike, eller som någon att se upp till.

Föraktutlevande sker där man vill pröva möjligheten att försätta i underläge. Förakt­utlevande sker också mot den eller de som redan är i underläge och där man vill fortsätta att försätta i underläge. Förakt levs oftast bara ut där risken för repressalier uppfattas som låg.

Att leva ut förakt fördelar roller där den föraktutlevande, om föraktutlevandet är framgångsrikt, ger sig själv övertag. Den som blir utsatt för utlevt förakt, och som ej förmår värja sig, blir försatt i rollen underläge. Förvirring och skam blir dennes lott. Den som förmår värja sig för föraktutlevande kommer att reagera med känslan ilska, avståndstagande och motåtgärder.

Roll­fördelningen vid framgångsrikt föraktutlevande sker genom att den utlevande gör sig själv till mer subjekt än det andra subjektet, eller de andra subjekten. Den som lyckas höja sin position genom förakt­utlevande gör det på bekostnad av sin motparts subjektivitet och integritet.

Avhumanisering är exempel på avancerat utlevande av förakt mot medmänniskor. Att avhumanisera innebär att beskriva en annan människa eller en grupp människor som varande något ondskefullt farligt och/eller parasiterande. Avhumanisering används återkommande för att legitimera tvång och våld mot medmänniskor, till exempel i krig. Man tillskriver vid avhumanisering medmänniskor något negativt med vilket man legitimerar sitt föraktutlevande mot dem.

Att hysa högmod handlar om att förakta. Så kallat näthat handlar om föraktutlevande. Att bitchblicka handlar om föraktutlevande. Att nedvärdera och att förnedra någon är att leva ut förakt.

Förnekande

Förnekande är en intrapsykiskt handling där man underlåter att fokusera på det som talar för att man står i en sämre dager än man vill stå i. Att exempelvis en döende förnekar sin egen nära förestående död handlar om att förespegla sig själv bättre utsikter än det finns skäl till.

Att låta bli att fokusera på något vid förnekande, det sker genom att man fokuserar på något annat. Så fort man kommer i kontakt med det som man vill undvika att fokusera på så flyttar man sin uppmärksamhet mot något annat. Att flytta fokus vid förnekande kostar mental energi.

Framgångsrikt förnekande sker på bekostnad av sanningen om verkligheten. Förnekande är en av jagets försvars­aktiviteter.

Att förneka ligger nära till att förakta

I begreppet dödsförakt ser vi hur nära fenomenen förnekande och förakt ligger varandra. Vi ser att de som är som mest benägna till föraktutlevande också är kompetenta i att förneka. Vi ser vidare att vissa former av förnekande samtidigt också utgör föraktutlevande.

Den som hyser högmod föraktar svaghet och förnekar samtidigt sin egen brist på ödmjukhet.

Målet

Såväl framgångsrikt förakt­utlevande som framgångsrikt förnekande lyfter den som ägnar sig åt dessa aktiviteter till en position som upplevs bättre än den position där han eller hon dessförinnan var. Den som utgår från en otrygg position är ofta mer benägen till föraktutlevande och förnekande än den som innehar en trygg position.

Målet med att leva ut förakt är att den som gör det skall erhålla rollen som den som har övertag i förhållande till en eller flera andra människor eller djur. Målet med förnekande att ställa den förnekande i en bättre dager än den har skäl att stå i.

Subjekt­relationer

I linje med ovan fört resonemang är det mer relevant att tala om människans subjekt­relationer än om hennes objektrelationer då vi försöker förstå vad som kan vara hennes problem. En levande människa är både objekt och subjekt.

Här föreslås att medmänniskor blir till enkom objekt i vårt inre då deras subjektivitet förnekas, eller då man på grund av en extremt ovanlig form av autismspektrum­problematik kan tänkas ha svårigheter att uppfatta medmänniskor som annat än objekt. Observera att få människor med diagnos inom autismspektra torde ha denna typ av extrema svårigheter att uppfatta levande organismer som annat än objekt. Medmänniskors subjektivitet förnekas i praktiken med föraktutlevande, och i tankevärlden med den inre process som vi kallar förnekande.

Psykoanalysens objekrelations­teori förefaller ha byggts på observationer av föraktutlevande och förnekande barn och vuxna, och på iakttagelser av barn och vuxna med svår autismspektrum­problematik, utan att man förstått vad man iakttagit.

Att leva ut förakt och att förneka kan också små barn göra, men dessa psykologiska aktiviteter föreslås mer sporadiskt ses vid goda subjekt­relationer, det vill säga vid goda omvårdnads-anknytnings­relationer.

Vårt inres subjekt­relationer avhandlas under vaken tid i tankar och fantasier, och då vi sover i drömmar. Fantasi och lek ligger nära varandra. I våra minnen av relaterande, i våra bilder av relationer, kan vi också förneka andras subjektivitet och rollfördela till vår fördel.

Självförakt

I vårt inre i våra subjekt­relationer – där vi själva är ett av subjekten – kan vi också leva ut förakt mot oss själva. Detta utgör en till synes paradoxal vändning av föraktutlevelse – av förnekande – mot vår egen subjektivitet. Vi kan bara göra det här från en position där vi samtidigt ställer oss i bättre dager än det vi förnekar, det som vi lever ut vårt förakt mot.

Självförakt innebär utlevande av förakt mot oss själva. Men det kan bara vara delar av vårt själv som vi lever ut förakt mot. Det kan bara vara delar av vårt själv som förnekas. Vi kan förneka oss själva som subjekt, förneka det i oss som är levande, men det är samtidigt bara ett subjekt som förmår denna handling. Självförakt innebär att en del av individen ser sig som bättre och gör sig bättre än den del av individen som föraktas, den del av sig själv som den självföraktande ser ner på.

Sporadiskt eller satt i system

Förnekande och föraktutlevande är allmän­mänskliga företeelser. Alla människor återfinner under sitt liv sig själva mer eller mindre ofta i denna typ av aktiviteter.

Då föraktutlevande och/eller förnekande och samtidigt rationalisering av dessa aktiviteter är satt i system är detta uttryck för något som vi kan ge namnet personlig korruption.

Skuld och eskalerande förakt­utlevande

Då föraktutlevande är så näraliggande till förnekande kommer den föraktutlevande också kunna förneka den skuld som det föraktfulla utlevandet genererat, och därmed också sitt eget underläge som stående i skuld.

En med tiden ackumulerad förnekad skuld hos en föraktutlevande kommer riskera bidra till ett eskalerande av föraktfullt handlande. Detta då det samtidigt tilltagande faktiska underläget på grund av allt större reell skuld kräver allt större motåtgärder. Den aktivitet som för den förnekande kan synas vara den enda tillgängliga är att tillgripa ytterligare förnekande. Här i form av ytterligare föraktutlevande.

Där vi behöver vara extra vaksamma

Där vi möter människor i beroende av vår välvilja behöver vi vara medvetna om risken för föraktutlevande. Det gäller i allt från föräldraskapet till polisyrket, militäryrket, fängelse­verksamhet, politiker­arbetet, socialtjänstens åtagande, sjukvårdens och psykoterapeutens verksamheter. Vi behöver akta oss för negativt maktmissbruk.

Människor med skört jag, identitet och personlighet kan göra snabba växlingar mellan rädsla att inte få vara med och förakt. De växlar då mellan att som rädda uppleva sig vara i underläge respektive att som föraktande ha ett övertag. Så länge deras förakt och deras rädsla inte leder till handlingar finns problemet bara hos dem. Problemet är att det oftast inte stannar vid tanke.

Människor med skört jag, identitet och personlighet är naturligt nog de vi ofta återfinner i psykiatri och psykoterapi. Där dessa människor söker hjälp krävs extra uppmärksamhet på frågor kring eget ansvar.

Förakt­utlevande mot yttre subjekt

Förakt levs mot medmänniskor ut i bemötande med tystnad där bra ord hade varit på sin plats, i att fråga men inte lyssna på svar, i att ge sig själv mer utrymme än andra i samtal, i att låtsas glömma bort sin medmänniska, i att förespegla intresse för sin medmänniska som människa men att samtidigt ha andra syften i åtanke, i att förhålla sig likgiltig, i att inte hålla överenskommelser, i att frångå sakfrågan vid oenighet, i att brista i uppriktighet och ljuga, i nedlåtande tonfall, genom att se nedvärderande på en annan, inte bevärdiga med en blick, i att inte ge rimlig uppmärksamhet, i att inte vidgå misstag, i att vara i auktoritet och i att då tala så snabbt så att ens åhörare inte hänger med, i att inte be om ursäkt då det vore på sin plats, i att inte godta en ursäkt då det vore rimligt, i att inte hälsa eller hälsa tillbaka, i att inte ta i hand då det vore förväntat, i att inte återgälda ett leende, i att låta det gå onödigt lång tid innan man svarar, i att inte bekräfta en gåva, i att inte ge en hjälpande hand eller vara uppmuntrande och bekräftande då det är påkallat, i att förspegla förståelse men systematiskt inte leverera förståelse, i att sjukförklara sådant som inte är sjukt, i att locka medmänniskor in i substans­missbruk, i att intellektualisera, i att tala kränkande till någon – att smäda någon inför andra, håna, i att skratta på någon annans bekostnad, i otrohet, i att ställa för låga eller för höga krav på medmänniskor, i att ta i med mer eller mindre ilska än befogat, i att ta i hårdare än som varit befogat, i att inte respektera den andres egendom, i att inte respektera den andres tro genom att bränna eller på annat sätt offentligt förstöra hens religiösa skrift, i att ge en jämlike sämre lön eller sämre arbets­förhållanden, i att tala nedvärderande om någon i sociala medier, sprida bilder på nätet som ställer någon i dålig dager, i mobbning, i kränkning av annans kroppsliga integritet – det vill säga i frihetsberövande, misshandel och våldtäkt. Synnerligen destruktivt förakt­utlevande mot subjekt i beroende­ställning – djur, barn och funktions­nedsatta – är också att inte erbjuda rimligt beskydd och omvårdnad, det vill säga tillhandahålla försummelse och vanvård. Den yttersta förakt­utlevelsen sker i tortyr, stympning, mord, skändande av den dödes kropp och grav – om sådan alls erbjudits.

I flera av ovanstående exempel, men inte alla, kan det som ser ut som föraktutlevande istället handla om allmänt bristande social kompetens, om svårigheter med mentalisering och theory of mind, eller om mer tillfällig social klumpighet till följd av att man är upptagen av någon stark känsla, att man trött och/eller stressad.

Bereda väg för mer

Systematiska strategier för att med tiden kunna leva ut än mer förakt mot medmänniskor börjar med att försätta dem i sådant som ser ut som skuld, i underläge och i vanmakt.

Härskar­tekniker

Begreppet härskartekniker systematiserar översitteri, det vill säga föraktutlevelse mot yttre subjekt. Man gör det i termer av roll­fördelning och tycks inte ha sett den gemensamma nämnaren förakt­utlevelse och förnekande.

Risken om vi inte fullt ut ser vad härskarteknik handlar om är att vi bemöter föraktutlevande med föraktutlevande. Det vill säga att vi vedergäller istället för att dra meningsfulla gränser.

Föraktutlevande mot inre subjekt

Vi kan som tidigare skrivits leva ut förakt mot delar av oss själva och mot våra bilder och minnen av relationer och medmänniskor. Det senare kan något tillkrånglat benämnas inre yttre subjekt. Människor i vårt inre är, såvida de inte förnekas, både objekt och subjekt för oss. Icke-förnekade medmänniskor är i vårt inre lika mycket subjekt som i den yttre verkligheten.

Föraktutlevelse mot delar av sig själv, det vill säga självförakt, kommer till uttryck i intellektualisering, i att ställa för höga eller för låga krav på sig själv, i att negligera sina behov – sitt behov av lugn och trygghet, behovet av att få utvecklas, uppleva nytt och få lära sig nytt, sin hunger och törst, sin sexualitet – och i att vanvårda sig själv, och i självskade­beteende i alla dess former.

Självmord skulle kunna tyckas vara det yttersta förnekandet av det levande i en människa, men självmordets relation till föraktutlevandet är sannolikt oftast mer indirekt. Detta då självmordet samtidigt avvecklar den del av subjektet som kunnat skaffa sig övertag genom föraktutlevande. Kanske är det då föraktutlevande och förnekande inte längre räcker till som strategi som vissa självmord i ren utmattning sker. Många självmord är också självskade­handlingar som misslyckats i att bara vara självskada – återkommande stödda av att medvetandet varit grumlat av psykoaktiva substanser.

I vårt inre kan vi också vända oss mot inre subjekt, alltså de minnesbilder vi har av andra människor och våra relationer med dem. Föraktutlevande mot medmänniskor i vårt inre sker via fantasier och drömmar. Så kommer det sig att den som har ett obearbetat trauma, alltså PTSD, i sina drömmar kommer att vara i vanmakt – i massiv förvirring och skam, medan den som kunnat komma vidare med sitt trauma i sina drömmar under en period lever ut sitt eget förakt och därmed övertag gentemot tidigare förövare.

Reaktioner på exponering för förakt­utlevelse

Då vi av medmänniskor blir utsatta för föraktfulla handlingar och har svårt att värja oss upplever vi, som ovan nämnts, förvirring och/eller känslan skam. Förvirring och skam gör att det blir ännu svårare att värja oss mot föraktfulla handlingar.

Många människor har fått uppleva mycket föraktfulla handlingar. En del har kunnat hantera det, medan andra blivit förvirrade och skam­fyllda. Det är också alltid risk att de försökt kompensera det underläge de försatts i med eget förakt­utlevande.

Skamma och skamlös

Ibland används slangordet skamma då den ena parten får uppleva sig i skam. Det som sker då någon skammmas är att den utsätts för föraktutlevande.

En skamlös är en förakt­utlevare.

Fräckhet

Att vara fräck innebär att leva ut förakt. Fräckhet är förakt­utlevande. “Så här tycker jag att jag kan göra mot dig” och “så här tycker jag att jag kan göra mot er” förmedlar den fräcke med sina fräcka handlingar.

En del människor blir imponerade av fräcka människor. De kan så vara till det fräckheten drabbar dem själva.

Då förakt­impulsen kommer

Vi kommer inte att sluta förakta då vi blir mer medvetna om denna typ av aktiviteter, men vi kommer att kunna förhålla oss mer konstruktivt då impulsen att leva ut förakt kommer till oss.

Impulsen att leva ut förakt uppstår oftast ur ett behov av att hämnas att vi blivit utsatta för något föraktfullt, eller då vi av andra skäl har behov av att göra oss mäktigare än vår medmänniska. Vi behöver då förakt-impulsen överumplar oss alltid besinna oss och fundera om den person som väcker impulsen att hämnas har gjort något som vi har anledning att konfrontera den med, eller om vår impuls att leva ut förakt handlar om att vi tidigare inte tagit en konflikt med någon annan – att det handlar om hämnd­överföring.

Konstruktiv förakt­hantering

Vill vi vara konstruktiva vid väckt lust att leva ut förakt kanaliserar vi den bäst med meningsfull gränssättning för oss själva eller den andre, beroende på vad vi kommit fram till.

Då föraktutlevande pågått en längre tid behöver meningsfulla gränser upprättas och ansvar och skuld förutsättningslöst sorteras.

Konstruktiv förnekande­hantering

Då vi iakttar att vi själva förnekar något får vi lov att intressera oss för det vi inte vill kännas vid. Då vi möts av andras förnekande, och de beter sig som om de inte var varse, så får vi uppmuntra dem att intressera sig för verkligheten.

Läs mer här: Hämnd och hämnd­överföring