Då omtanke är gränser

Apr 21 2021

Omtanke om en medmänniska kan vi visa också genom att ge henne meningsfulla gränser. Med meningsfulla gränser ställer vi de rimliga krav som vår medmänniska klarar och utvecklas av.

Omtänksam gränssättning åberopar medmänniskans ansvars­funktion. Det är den funktion som skall vara satt att reglera människans fria vilja så att den står i samklang med vad som rimligt kan förväntas av henne som ansvarstagare.

Vad vi rimligtvis behöver ta ansvar för handlar om etik och moral. Begreppen etik och moral beskriver vår uppfattning om vad som är rätt och fel för människor och mellan människor, och om människans relation till hennes övriga värld.

Gränssättning innehåller alltid ett nej och om den är meningsfull ett ja. Då vi sätter en gräns för någon försätter vi den i ett dilemma – den vi gränssätter har att ta ställning till hur välja.

Valet som görs då vi är gränssatta kommer alltid att rymma sorg. I de fall satt gräns varit meningsfull, och vi valt att acceptera den, kommer vi också förr eller senare kunna glädjas åt vårt val.

Just då en gräns sätts är ilska den känsla som är aktiv hos den gränssättande. Hos den som blir gränssatt kan rädsla, skam, ilska och intresse väckas. Den som sätter meningsfulla gränser använder proportionerlig ilska. Oproportionerligt stark ilska handlar om förakt­utlevande och/eller om rädsla. För klen ilska i relation till situationens allvar förmedlar likgiltighet.

Överenskommelser är exempel på meningsfulla gränser, men bara då parterna är beredda att ta konsekvensen då överenskommelser inte hålls. Överenskommelser är inte överenskommelser om vi inte är beredda att ta konsekvenserna då de inte hålls. Bra rutiner bygger på meningsfulla gränser.

Att ge andra meningsfulla gränser då de saknas är att mentalisera. Av andras meningsfulla gränser kan vi lära oss att själv sätta meningsfulla gränser – att själv mentalisera behovet av gränser och att ge andra de gränser vi förstår att de behöver.

Läs mer här: Människans ansvar